LockyerFox

Dags för lägesuppdatering:

Jag har...
... kliat sönder mina öron så de blöder.
... fått en matkasse av en fin vän som kom på besök.
... lärt mig lägga kikärtor i blöt och göra en hummosliknanade röra.
... inte läst klart manuset inför produktionsmötet på Söndag.
... insett hur pank jag är.

Katten kom förbi. Vi gick till Andra Lång och drack blask. Jaha, sa ja,
titta ordentligt nu för det här är förmodligen det bästa den här stan har
att erbjuda. Katten såg lite skeptisk ut. Jag tror inte den längre är så
förtjust i tanken att flytta hit. Det finns annat som lockar. Så gick
kvällen. Vi drack blask och tittade hålögt på människorna. Sen gick vi
hem och bäddade ner oss och jag vaknade av sjösjuka var gång Katten
rörde sig i sängen. Ligg still! ville jag fräsa, men gjorde det inte. Det
var ju inte Kattens fel.
Kvällens och nattens slutsats fick bli att man vid 26 års ålder borde
veta att man ska äta mer än en VarmaKoppen till middag om man ska
dricka blask. Man borde.

Idag fick jag veta att jag har en vän som kan laga mat som smakar
som att hångla med Gud. Mina pannkakor smakar inte som att hångla
med Gud. Mer som att bära ut soporna.

Det är nånting med rådjuren. Fast jag vet inte riktigt vad. Det kanske
är formen. Eller hornen. Eller öronen. Man vet inte. Men något är det.

Det som irriterar mig mest är att jag före Barcelona var så otroligt nöjd med mitt liv, jag tyckte så vansinnigt mycket om mitt sätt att leva, men nu kan jag inte hitta tillbaka.
Jag har försökt, verkligen försökt: Jag har tagit min kropp på promenader på dens bästa gator, lagat det godaste den vet att äta, låtit den ligga på kökssoffan och läsa morgontidningen i timmar, virat in den i halsdukar och tjocka koftor och bjudit den på dens favoritkaffe - allt det där som brukade vara dens bästa och som den brukade längta efter att få göra. Men ingenting känns som det brukade kännas.
Så vad var det då som hände i Barcelona som förändrade det? Det vet jag inte. Och det irriterar mig.  

En rinnande vattenkran, en läckande toalettstol, tre droppande element
och en fantastiskt frånvarande hyresvärd.

Fick en abnormt stor Parmesanost. Vet inte riktigt hur jag ska hantera
situationen. Tror jag ska lägga in den i kylskåpet och avvakta.

Och ganska många kvällar spenderade vi på bryggan. Det fanns vin.
Det fanns cyklande ölförsäljare. Det fanns måsar. Och vi brukade skåla:
För din och för min, men inte för kärleks skull.

Upplever inte att det faktum att närmsta vägen hem går via Avenyn
hjälper mig i mitt försök att tycka lite mindre illa om människor.

Det känns som att det finns någonting jag förnekar.

När man är på en plats i livet där man inte riktigt kan hitta en bra motivering till att befinna sig på, kan det vara bra att göra en lista på sånt som man har och som man gillar. Så att man vet.
Här är min lista.

Jag har:
En kökssoffa som inte är min.
Ett paket nymalet Etiopien Harrar Longberry.
En lagrad Chimay blå.
En intesåvärstlagrad Gouden Draaak.
Fyra gardrober med NoaNoa kläder.
Fem rådjur.
Ett halvt jobb.
En Kattvän.
En halsduk med tillhörande mössa.
Ett mål med det hela.
Åke.

Katten kom förbi. Den plockade fram pressokannan, tog in morgontidningen och satte sig i kökssoffan och stirrade ut genom fönstret. Då och då suckade den och sa: Vi var inte klara med staden.



Så gick timmarna. Kaffet tog slut, osten blev svettig och smöret flytande. Katten satt kvar. Jag flyttade undan pressokannan, dukade fram soppa och hittade några gamla flaskor att stoppa ljus i. Sen stirrade vi ut i mörkret och åt. Katten och jag.

Inte ens min annars så kärleksfulla ljusterapiväckarklocka tyckte att det var en bra idé att jag kom hem.

Ett av det bästa med min vän Emma är att hon är precis lika pedantisk som jag är.

När man har råkat somna och vaknar av att ens vän står i köket sen några timmar tillbaka och lagar mat åt en, ja då kan man inte annat än att anmäla sig som frivillig till att vara DenSomHållerInKnappenPåUgnenSåAttInteGasenSlutarSpruta i 30 minuter. Man kanske inte tycker att det är så kul. Men man gör det.

Man skulle kunna tro att den sängen var en bekväm säng på ett litet mysigt spanskt hostel vid havet. Det var den inte. Det var en sluttande säng som gjorde att vi spenderade hela natten med att rulla in i mitten - hoppa ut till kanten - rulla in till mitten - hoppa ut till kanten. Men när man har feber och är hemlös i Barcelona och alla femmiljarder hostelen man frågat på har varit fulla och det är mitt i natten och man ser sig själv sova på en parkbänk och hosta blod litelagom till gryningen - ja då är man inte så gnällig.

Nu har jag och min vän Emma ätit och druckit upp större delen av vår reskassa. Vi är väldigt nöjda med det beslutet. Men när man har druckit upp större delen av sin reskassa så måste man också kissa ut större delen av sin reskassa. Och när min vän Emma måste kissa så måste hon.
Var är vännen?

Allt jag ville var att få äta min halva snickers som jag sparat till ett tillfälle då hungern satte in och godissuget blev ohanterbart. Det sket sig.