LockyerFox

När man kommer hem efter jobbat 12 timmar på ett jobb man
inte har lärt sig, och hjärnan har kortslutits och kinderna är ömma
av kanske ett eller två InteHeltFrånHjärtat-leenden för mycket
och där det en gång satt fötter nu sitter köttfärsklumpar
inkapslade av hud, finns det egentligen inget annat att göra än att
ramla ner i soffan, kura ihop sig i fosterställning och hoppas att
Gud ska skänka ett mirakel, eller åtminstonde en liten puff, så
man orkar bort till kylskåpen. Så det var ungefär exakt vad jag
gjorde när jag kom hem idag; La mig på soffan. Och låg. Och
stirrade. Och andades. Noterade efter ett tag att det var blött på
sofftyget och att det runnit saliv från mungipan i förmodligen en
ganska god stund.
Svarade inte på sms:en jag borde svarat på, kollade inte
jobbmailen jag borde kollat, lagade inte middagen jag planerat
att laga. Lyckades från min fosterställingsposition stricka ut en
arm och mot alla odds ta mig in på skype och formulera två
meningar till Katten innan jag råkade stöta till datorn så internet
kopplade ner sig och jag inte kunde göra annat än ligga kvar,
stirra på datorn och tänka: Åh nej.
Men när jag hörde två katter skrika utanför fönstret flög jag upp,
flängde upp fönstret, stirrade vilt omkring mig ut i mörket och
spetsade öronen, rusade ut i trapphuset, ner för trapporna, vräkte
upp ytterdörren och skrek: TYSON! TYSOON!
Jag må vara en dålig vän, kollega, familjemedlem och medmänniska,
men när det kommer till Tyson; Muckar du med honom ska jag fan
ge dig spö.