LockyerFox

Jag väntade och väntade och väntade. Men jag kan inte riktigt säga
att jag kände den komma, lyckan. Det kändes för att vara ärlig mest
som vanligt. Lite grått. Lite ogenomskinligt. Det verkade inte bättre
än att jag hade blivit lurad och att lycka var för mycket att begära
av ett knivinköp.
Men sen kom dagen då jag på främmande ort ombads skära upp 25
citroner med något som visade sig vara en slö, till gränsen på
oanvändbar, kniv. Jag svor. Jag slant. Jag osade. Jag sa: Vad är det
här för skit, den här går inte att skära med, det borde vara olagligt
med så här dåliga knivar! Där var det. Det kanske inte var total lycka,
men det var en intensiv stund av känslan av att veta bättre. Och det
är, som vi alla vet, ganska nära.