LockyerFox

Men så kan det också vara så här:
Att man kommer hem igen. Och stressen slår. Promenaden över avenyn känns värdelös. Stan är densamma. Alltid densamma. Och det regnar. Rengar regnar. Det är då man kommer ihåg det där stora huset man gick förbi på sin långpromenad; Gult. Vita knutar. Uppe på en kulle. Utsikt. Balkonger. Skorstenar. Punchveranda. Stora fönster. Spröjsar. Kakelugnar. Trägolv.
Där. Just där, ska man bo.
Och i ett av de största rummen med utsikt över ängarna nedanför kommer man ha sitt bibliotek; Mörkt ekträ. Bokhyllstäckta väggar. Stora skinnfåtöljer. Medaljongtapeter. Wiskeyskåp. Brasa. Tweedfiltar. Och dom uppstoppade djuren som handen i handsken. Det är exakt där man kommer sitta med sin bok, sin cigarr och sin wiskey. Värma fötterna framför brasan efter långpromenaden. Ha tjocka raggsockar mot dragiga trägolv. Lyssna på blåsten som knakar i huset. Och ju mer man tänker på det, desto mer vet man:
Exakt där ska jag bo. Jag och mina fåglar.