LockyerFox

Men ok såhär; man kommer in i det pyttelilla väntrummet till terapeuten och i en av de två fotöljerna sitter det redan någon och väntar. Så man tittar denna någon i ögonen och säger;
-Hej.
Man får ett mummel till svar svar. Eller var det en harkling?
Nåväl, man sätter sig i den andra av de två fotöljerna och väntar. Och väntar. Och väntar. Man låtsas naturligtvis inte om att man nästan sitter i knäet på varandra, man kommenterar inte att timern på lampan i fönstret för ett vansinnigt tickande oljud och man pratar inte heller om vädret. Man är tyst. Som sig bör.
Sen kommer vänninan till ens fotöljsgranne ut från terapeuten och säger till sin väntande vän:
- Oj nu har du fått vänta länge, har du suttit här hela tiden?
- Ja.
- Nu är jag hungrig.
- Jag med.
Och eftersom man känner att det ändå blev en fin tjenistjenis-stämning mellan dem och eftersom väntrummet är så oändligt litet att man inte kan låta bli att känna sig delaktig, vill man ju inte vara sämre, så man hänger på och utrister ett fryntligt:
-Jag med!
Tystnad.
Två skrämda blickar, fyra uppspärrade ögon, riktade mot mig.
Kompakt tystnad.
Ticktackticktack från timern på lampan.
En harkling.
Två vänninor som nervöst börjar famla efter ytterkläderna, två vänninor som hastigt öppnar dörren och skyndar sig ut på gatan utan att se sig om eller säga hejdå.
Man själv ensam kvar med lamptickandet och den obefogade skammen.

Note to self: Försök inte skoja till det i terapeutens väntrum.