LockyerFox

De dagar i de månader då man är för pank för att äga ett busskort, och man måste
traska hem efter jobbet, kan det hända att man får sällskap.



Precis där, innan den långa backen och efter den fina parken, slår de följe med en
en stund, barnen.



Fast det är inte alla som vet, för de gör inte så mycket väsen av sig. Bara om man
slutar stirra hålögt framför sig och vågar höja blicken en sekund ser man. För där uppe
står de, dag ut och dag in och kikar och väntar. Kikar och väntar efter änder. Det vet
man. Man vet det för att man vet att de heter "Barn som tittar på ett andstreck". Fast på
danska förstås, eftersom de kommer från Danmark. "Børn, der ser en andstreck", eller
något sånt. Min danska är begränsad. Kanske är det därför jag aldrig stannat och
berättat för dem att de är höjdpunkten på min hempromenad. Jag kanske är lite rädd
att de inte ska förstå vad jag säger och att det ska bli en pinsamt. Men vem vet, någon
dag kanske jag tar mod till mig.