Nr 192.
Så man är 27. Man har hittat ett håll man vill vandra åt. Man tror sig vara relativt säker på vad som är ens grej. Så man bestämmer sig för att det är dags. Man går dit, man sätter sig i stolen, och det gör ont. Lite som att borra i tänderna fast mer svid. Sen är det klart. Vad lätt det gick! Tänker man när man traskar därifrån.
Man går på bokmässan och minglar på jornalistmingel och väntar på att Mannen ska upptäcka. För man har inte sagt något. Man har kunnat hålla tyst. Man har inte kunnat äta en bit på hela dagen, och nervositetsbajsarna har stått som spön i backen - men man har kunnat hålla tyst. Man är ganska nöjd med det. Det dröjer innan Mannen, som är en mycket stressad man, upptäcker något. Inte förrän man kommer hem och demonstrativt
använder just den armen för att visa vilka nyinkomna finöl man kom över på systemet ser han. Och äntligen får man bubbla om hur nervös man varit och hur ont det gjorde och hur många gånger man hållt på att försäga sig under veckan och om hur modig man är och om hur duktig man är som vågade och om att det förmodligen inte finns något duktigare eller modigare på hela jorden.
En annan sak man är nöjd med är placeringen. Man gillar att man själv inte ser den. Att den sitter på baksidan av kroppen. Som en överraskning. För den sitter liksom...
... typ här. Eller...
... här! Exakt här sitter den! Det gillar man.
Kommentarer
Postat av: Karolina
Den är så fin och hemlig! En hemlig ren på baksidan av kroppen för resten av livet. Det är toppen.
Postat av: Funkis
Varför vill man inte se den? Eftersom den satts dit på baksidan?
"Vad är det för smutsfläck du har?"
"Det är ingen smutsfläck, det är en ren."
Postat av: Moa
Man vill se den. Men man gillar saker som är hemliga, som inte är in your face. Som liksom bara glimtar fram ibland. Sånt gillar man.
Postat av: Anzi
Så jäkla snygg!
Postat av: Moa
Tack så mycket! :D
Trackback
