LockyerFox

Så det blev lördag. Veckan hade varit en av de där veckorna som kanske inte hade givit så mycket, utan mest tagit. Så man bestämde sig för att göra lördagkvällen till kvällen då det vände. Man skulle på festligheter. Man var inte sitt sugnaste och man kände att humöret var lite bräckligt. Men man ansträngde sig för att tänka att det säkert blir bra bara man kommer iväg. Man gjorde sig sitt finaste. Man sminkade, piffade, tog på sig de nya ullgeörhängena, la upp byxorna, plockade fram armbandet farmor fick från Califonien när hon var liten och man kände sig tillslut riktigt fin. Man blev sen. Så man åkte. Skyndade sig. Hastade ner för backen. Tog vagnen. Åkte åkte åkte. Kom fram. Gick av. Tanken slog: Jag drog inte ur plattången. Fanfanfan. FANFANFAN. Man säger: Gå ni före, jag måste åka hem. Man går tillbaka till vagnen. Väntar. Åker. Tappar humöret. Tappar orken. Tappar lusten. Hatar livet. Går hela långa backen upp. Öppnar dörren. Står utanför tröskeln och kikar försiktigt in i lägenheten med ena ögat slutet. Eluttaget. Urdraget. Självklart urdraget. Man sätter sig ner på golvet med ytterkläderna på och gråter tills ögonen står rakt ut.