LockyerFox

Syster, systers man samt systers minsta barn skulle på partaj. Så vem skulle vakta Mollvig?
- Motter Mooa!
- Inga konstigheter, det styr jag upp, sa jag, tog vägen via flygfältet och åkte dit.



Vi inledde kvällen med att byta om till känging. Så klart. Så klart! Mollvigs val föll på en rosa historia fådd av nyss nämnda moster. Bra där, Molliver!



Sedan gick vi vidare med att nogsamt gå igenom innehållet i min resväska. Där hittade bland annat vi strumpor, två klänningar, en neccesär samt gamla tågbiljetter. Efter det avhandlade vi olika diskussionsämnen som främst kretsade kring Plä och Lola. Dessa hade vi anledning att komma tillbaka till flera gånger under kvällen. Vi åt. Vi ritade. Vi sjöng om Humlan. Mollvig somnade. Och sen kom föräldrarna hem. Slut på barnvaktshistorien.



Trodde jag. Dagen efter väckte en extremt pigg Molliver en extremt opigg moster.
- Mysigt, sa mostern, kom så kramas vi!
- Mon, svarade Mollvig, Mon Moa!



Men mon betyder inte kram. Mon betyder telefon. 
Utan morgonkram och en telefon fattigare blev jag sedan ombedd om ytterligare passning. Eftersom jag förmodligen är den bästa barnpassaren norr om ekvatorn kände jag ingen begränsning utan svarade givetvis ja. Så vi åt frukost. Vi läste en tidning. Vi pratade om Lola. Vi pratade om Plä. Vi gick ut. Vi lekte i sandlådan. Vi grävde i snön. En av oss spydde. Vi gick in. Mina kom hem. Och sen var det slut på barnvakthistorien. På riktigt.

... Och ryktet säger att de gångerna Mollvig får tillsägelser nu för tiden så gråter hon inte längre efter mamma eller pappa utan; MOTTER MOOOA!