Nr 311.
det här med kläder, mode och design blir resultet ofta att man har
mängder och mängder av kläder hängande/liggande/travade
/staplade/vikta/inknödda i sin sprängfyllda garderob.
Exakt så är det för mig.
Och roligt är det. Jag älskar mina garderober över allt annat. Härom
dagen fiskade jag tillexempel fram de här brallorna ur djupet av
garderobsmörkret, tog på mig dem, och tänkte: Varför har jag aldrig
på mig de här längre? Och svaret lät inte vänta på sig.
Tio minuter senare gav jag mig av i ilfart nedför backen mot bussen
som skulle ta mig ut ur stan, ut på landet, men kom inte längre än
ungefär trehundra meter innan 90% av tygmängden i byxan åkt upp
och satt sig emellan mina skinkor. Ja just det ja, det var ju därför.
Men sen som man är hinner man varken vända eller stanna för att
dra ut dem, utan man få acceptera faktum. Nästan framme ser man
bussen dyka upp. Man springer. Man springer fort. Man springer fort
och försöker med ena handen hålla väskan så att den ska täcka för
den byxfyllda baken. Man borde rimligtvis inte hinna. Man hinner.
TACK! flåsar man när man kommer in på bussen och börjar rota i sin
handväska. När man är i höjd med Liseberg inser man att man glömt
sin plånbok. Förlåt busschaffören, men får vi göra så att min vän
löser ut mig när vi kommer fram?
Nästa dag när man vaknar ser världen ut litegrand så här. Man har huvudvärk och små minnen av Risottolagningsundervisning och wiskey.
Man känner sig inte som sitt mest lysande jag. Men man kravlar sig upp. Man letar kaffe. Man exprementerar med den flashiga kaffekokaren som inte på något vis ser ut som presson man har hemma. Man får fram något som liknar urin. Just som man håller på att bli desperat kommer kaffemaskinsägaren hem. Man får gå ut i trädgården med vattenutsikt och sätta sig och vänta.
Sen kommer kaffet i långa rader. Man kaffar. Man pratar. Man pluggar manus inför dagens invigning. Och man får en smörgås. Sen sätter man sig i bilen, styr mot invigningsplatsen och kommer bara en kvart sent. Man springer in på toa. Man gör sin grej. Man ska dra upp dragkedjan på byxorna. Den går sönder. Hela rumpan hänger ut. Visserligen trosbeklädd, men man känner sig ändå inte helt nöjd. Man får köra invigningspratet iförd en lånad vinterjacka som går nedanför baken. Efteråt får man blommor, buffé och vin. Sen får man åka hem igen. Och man börjar fundera på om man efter varje användning bör nåla fast en liten komihåg lapp på varje plagg, med ledord så som rumpinåkare eller dragkedjekrånglare, så att undravarförjagaldriganvänderdehärlängre-tanken aldrig mer behöver få sin förklaring först när det är försent.
Jo, men jag tycker att det är lite jobbigt att ha så extremt snygga vänner, snygga och smarta, fast på ett bra sätt, hur jobbigt nu kan bli på ett bra sätt men det är det - på ett bra sätt.
/den som inte riktigt kunde närvara vid dagens tillställning
Mm, på bild nr 4 hittar du en ruskigt snygg och fräsh tjej. Men å andra sidan ryktas det bland ulricehamnsdamerna att den där husägaren är en riktig heting, så jag får utgå ifrån att du syftar på honom.
Det där med lappar är ju geni! En gång var det en som sa till mig att man skulle slänga/lämna iväg de där kläderna man inte gillar. Jag bah: HA HA HA!!! Som om! Slänga! Aldrig i livet.
Frågar ni mig så tycker jag det är viktigt att ta alla rykten på största allvar.
Helt plötsligt inser jag att min last kanske är ett bra alternativ trots att det snart är mer böcker än allt annat sammanlagt i lägenheten... :-)
