LockyerFox

Och sen. Sen spelade vi sista föreställningen. Den var grym. Fantastisk. Allt det man hade önskat att den skulle vara. Sen plockade vi ihop spelplatsen och jag gick in på toa, bytte om, tog ett kort i spegeln och gick ut och berättade för ensemblen att jag sagt upp mig.
Exakt så här ser man alltså ut när man precis ska berätta om det svåraste beslutet man hittills tagit i sitt liv. Exakt så. Blek. Och kanske en antydan till påsar.
Sen sjöng jag en sång om hur det är när man inte vill lämna något, men man måste. Och jag sjöng och sjöng och sjöng och såg alla människorna jag älskar och håller av sitta framför mig och jag tänkte att det här är sista gången jag ser dem såhär och mitt hjärta gick sönder. Ungefär som en ballong. PANG! Sen sjöng Sebastian en sång till mig. Då pös den sista lilla luften som fanns kvar ut ur hjärtat. Sen var det helt tomt. Efter det tackade styrelsen av mig och sen åkte vi hem. Nej, vänta, det där sista var inte helt sant. Det inträffade inget tackande från styrelsens sida. Utan; sen åt vi mat. Och sen kramades ensemblen. Och vi grät. Och sen åkte vi hem.
11 sommrar har jag varit med i Torpaslottsteater. I 5 år har jag jobbat som regissör. Och nu har jag sagt upp mig.
Inte för att jag vill. För att jag måste.
Och där, mina vänner, har vi slutet på den här historien.

Hello Saferide – Leaving You Behind