LockyerFox

Det här blogginlägget läses med fördel tillsammans med bakgrundsmusik:
Bo Kaspers Orkester – Dansa på min grav



Mina hade blivit mamma, Moa hade blivit moster och Mollvig hade blivit storasyster. Det var helt enkelt dags för mig att besöka den nya familjemedlemmen. Molliver och Mimmi hämtade mig med bilen. Pappas bil, om man frågade Mollie. Den gröna. Och i garaget där hemma stod Mollies bil. Den silvriga. Vilken bil som tillhörde Mina är inte helt utrett.



Väl hemma väntade den på mig, den nya familjemedlemmen. Den sov. Sov och sov och sov. Och jag fick hålla. Jag fick hålla och den vaknade inte och skrek. Den sov vidare. Den hade inte ens något emot min ostrukna skjorta eller mitt fnasiga nagelack. Den gillade mig. Och den var söt. Förmodligen världens sötaste.



Och så där fortskred eftermiddagen; Den sov och jag höll. Och klappade. Och luktade. Och jag fick veta att den är en hon och att hon heter Ella.



Jag fick också veta att även extremt små människor, som sover mest hela tiden, kan behöva gäspa ibland.



Och att när de har gäspat klart kan det vara så att de byter ansiktsfärg och det signalerar att det är läge för mat. Då får mamman ta över.



När magen var full och sömnen återigen trädde in ville Mollvig hålla sin lillasyster. Och Molliver, som egentligen är världens stoltaste och gladaste storasyster, råkade av någon anledning se ut som en allvarlig och ganska fundersam sådan på bilderna jag tog. Men bilderna ljuger. Bara så ni vet.
Sedan blev det kväll och det var dags för mig att åka hem. Så jag plockade ihop mina saker och åkte därifrån med en ny liten människa i mitt hjärta. Och där ska hon få vara. Så länge hon vill.