LockyerFox

De tre senaste dagarna har jag legat på min soffa och stirrat i taket. Sovit. Andats. Druckit kaffe. Mer än så har jag inte klarat. Denna dagen har inte skiljt sig nämnvärt från de tre tidigare. Förutom att jag packat. För imorgon mina vänner, imorgon väntas jag vara frisk och kry och rask och regissera föreställning.
Just nu, när jag befinner mig här på min soffa och gör mig omaket att skriva detta inlägg liggandes på sidan för att jag inte orkar sätta mig upp, trots att det egentligen är besvärligare att ligga ner, vet jag inte riktigt hur det ska gå till. Men det ska gå till.
Dagar som dessa, eller - den - morgondagen, brukar jag tänka på ett litet tillfälle när jag, min man och Emma var i barcelona och mina föräldrar kom och hälsade på. Jag mådde, som så ofta, som en skit och pumpade mig full med allehanda spännande spanska piller som stod tillgängliga och vi bestämde oss för den trevliga utflykten: promenera till Sagrada Familia. Jajjamen. Sagt och gjort. För varje hundra meter tänkte jag nu går det inte mer, nu tar jag en taxi för jag kommer falla ihop. MEN jag gav inte upp. Jag klarade det. Inte mådde jag bra och inte njöt jag. MEN JAG KLARADE DET. Min hittills största fysiska utmaning under sjukdom.
Så. Imorgon: Jag kommer klara det. Jag kanske inte kommer njuta, men jag kommer klara det.
Nåväl. Nu ligger jag på soffan och väntar på liten reklamare. Han lovade hämta, köra, laga mat, bädda ner och ta hand om.
Japp. Ni hörde. Ett återkommande tema: Onda dockan behöver omhändertagande och reklamare tar hand. Och nu, innan jag får höra små viskanden om utnyttjande och ojämställd vänskapsrelation, vill jag meddela att så inte är fallet. Alls. Det finns en öm och omhändertagande sida hos mig med, en sån som hämtar (nåja, jag har ju ingen bil så man får ta bussen), köper take away, bäddar ner och säger snälla saker och kanske tillockmed sjunger en godnattsång. Men det verkar helt enkelt inte som att reklamaren behöver den sidan av mig lika mycket som jag behöver den av honom. Kanske för att jag är klenare till min natur, det vet man inte. Det enda man vet är att jag är fantastiskt tacksam för den hjälp jag får och inte tänker börja skämmas än på ett tag.
Så det så.