LockyerFox

Jodå. Jag är inte sämre än någon annan, jag avskyr också delar på min kropp. Tillexempel ser jag hela delen från min navel ner till ankeln som ett mjukt och dallrigt hav av kött. Det där jag borde träna bort. Det där jag borde ha i åtanke när jag slevar ner lösgodiset i påsen. Det där jag skäms över att jag skäms över.
Skäms över att jag skäms för att det egentligen inte är min policy att skämmas över sin kropp. För att jag älskar alla andras kroppar. För att jag älskar kroppars olikheter, skavander, rynkor och personligheter.
Men. Jag ogillar skarpt och starkt mina lår. Visar dem aldrig. Särskilt inte baksidan. Fram har jag lättare för. Men bak. Nix. Nope. Absolut INTE. Vet exakt hur jag ska klä mig för att dölja, finta bort och framhäva annat. Inte ens inför min man känner jag mig bekväm med dem. Inte ens för någon alls. Särskilt inte inför mig själv.
Jag tittar på andras lår, är avundsjuk och önskar önskar önskar att mina kunde bli lika fasta, fina och ocellulitiga. För då, vet ni, då skulle jag bli en riktigt lycklig människa. Förstås. Sommaren skulle vara solig, livet skulle vara underbart och alla skulle älska mig. Ja, alla. Inget undantag. Förstås. Bara mina lår inte var så förbannat mjuka.
Så är det.
Det är min sanning.
Nåväl. Ankan och jag skulle ta Molliver under armen och gå till Liseberg. Det var sommar, det var sol, det var årets varmaste dag. Och jag bestämde mig för att det var dags för lårterapi.
Tanken löd: Jag måste se dem ofta för att vänja mig vid dem. Jag måste exponera dem för ljuset, livet, dagen och människor. Vilket ställe är bättre att börja på än på ett svettigt nöjesfält med sockerhöga ungar och utsjasade småbarnsföräldrar? 
Så jag slängde på mig de kortaste shortsen jag äger. Det såg ut ungefär så här:



Notera gärna att bilden är tagen framifrån. Inte bakifrån. Även om jag vill bjuda på migsjälv och mina tillkortakommanden så tar vi det i små doser. Vi börjar med det bästa av det sämsta.



Låren fick vara med hela dagen. De fick hjälpa till att skjuta barnvagnen.



De fick stå i kö.



De fick ställa upp som sittunderlag när jag skulle äta våffla. Och ja, jag spillde hallonsynt på dem. Och torkade upp.



De fick köa lite till. Faktiskt; ganska många gånger till.



De fick vara ett handtag att hålla i när karusellerna snurrade lite förfort.



De fick vara med när jag ville sitta ner och vänta.



De gav mig stöd och stöttning under stående kaffedrickning.



De var mjuka och fluffiga i farfarsbilarna.



Och ja; De fick följa med i elefantkarusellsåkandet.

Sen var dagen slut och jag hade klarat mig. Bytte om till långbyxor på parkeringen och åkte ut med reklamare i reklamares båt. Umgås i shorts? Där går gränsen.