LockyerFox

Så. Torsdagen. Torsdagen då mastodontdelen av kostymen skulle sys. Torsdagen då andra äter glass och tänker på jesus som flög till himelen. Onsdagkväll före MastodontTorsdagen; en liten söm kvar, gnnniiirk-gniiiirk - och symaskinen stannar. Fan! Sover på saken. Intalar mig att det förmodligen var inbillning. Somnar. Vaknar. Fortfarande inte ett livstecken från maskinen. Så jag gör det man bör göra - skruvar isär, smörjer och ber till gud. Jag minns att jag sa något i stil med Ta vad som helst! Ta mig! Bara du inte tar maskinen... Tro det eller ej, men gud var på humör. Maskinen gick igång. Halleljua! Och i samma sekund som maskinen gick igång kände jag ett obehagligt och välbekant pirrande i nedredelen av buken. Samt ett svagt svidande i muffen som inom loppet av 14 minuter accelererade till en så stark smärta att jag efter de nyss nämda minutrarna satt på golvet och grät och skrek rakt ut.
Ni vet vad det är. Jag vet vad det är. Vi har alla varit där.
Helvetet på jorden. Mitt på kristihimelfärdsdag.
Så jag gjorde vad man bör; slängde i mig en halvliter nästan outspädd tranbärsjos på fastande mage och gick ner i källaren och dushade mitt varmastevarmaste. Kräktes upp josen i badkaret. Kände mig mindre lyckad och fantastisk än någonsin. Funderade på att behålla joskräkskletet på benen för att verkligen kunna gå in i min misärkänsla på allvar. Ångrade mig. Tvättade bort.
Ni vet ju. Jag vet ju. Det finns bara ett som gäller i det läget. Akuten.
Problemet är bara att man ska samla ihop sig tillräckligt för att kunna klä på sig, låsa dörren och cykla iväg. Problemet är bara att det är så svårt att klä på sig när man inte kan stå. Problemet är att det är så svårt att cykla när man inte kan sitta. Problemet är att det är så svårt att gå utanför dörren när man bara gråter och vrålar av smärta. Och det största problemet av dem alla: Att sitta tyst och stilla i ett väntrum när det gör så himlajävla ont ont ont. ONT. ONT! Men jag gjorde det. Och det var varken roligt eller skönt. Men nu är jag hemma igen.
MastodontTorsdagen har fått skrivas om. Stressen når nya nivåer i hjärnan. Tabletterna har ännu inte hjälpt. Hungrig och uttrorkad. Finns inget kvar att varken gråta eller kissa ut. Men kroppen försöker ändå. Torrgråt. Torrkiss.
Summan av kardemumman: Efter den här dagen tror jag på gud. Han har kommit till mig och han har visat sitt ansikte. Han hörde bön. Räddade maskinen, men tog mig. Kanske var det dagen till ära, kanske inte. Men aldrig mer kommer jag kunna förneka hans existens.

Amen.