LockyerFox

I tre veckors tid har Den Lilla (tjocka?) Reklamaren och jag diskuterat självdistans.
Aktuellt ämne eftersom jag dör inombords var gång jag snubblar över en facebookstatus eller ett blogginlägg utan självdistans, vars uppenbara syfte enbart är att göra reklam för personen bakom det. Och det kryllar av dem. Man ser. Man märker. Man fattar att det inte är på riktigt. Man tröttnar, himlar med ögonen och ruttnar.
Så. De tre senaste veckorna har vi, som vi alltid gör, klappat varandra på axlarna, dunkat oss i ryggarna och berömt oss själva för vår egen fantastiska närvaro av självdistans.
Vi, creme de la creme av mänskligheten, vet exakt vad vi sysslar med och har tagit självdistansen till en nivå högre än någon annan någonsin klarat av. Vi skrattar åt våra svagheter! Vi bjuder på vår bitterhet! Vi vet att genomskåda människors varumärkesbyggande av sin egen person! Vi vet mer! Vi vet bättre! Vi skulle aldrig! Inte skulle väl vi! Nej då, inte vi! Förfiningarnas förfiningar! Mänsklighetens övermänniskor! Hurra för oss!

Tanken på att om man själv är övertygad om sin självdistans så innebär det egentligen att man inte har någon överhuvudtaget - för att självdistans är upp till andra att avgöra, den slår vi bort.