LockyerFox

Det var ungefär fem månader sedan jag först såg den. I en tidning. En Damernas
Värld, om jag inte missminner mig. Fin. Tänkte jag. Fin, den ska bli min. Tänkte
jag. Sen såg jag priset och tänkte. Fin, den ska inte bli min. Men ju mer jag
cyklade ju mer insåg jag att jag kommer dö på min cykel eller, på marken
ungefär 1,5 meter ifrån min cykel, desto mer insåg jag att en hjälm kommer
krävas för att skjuta döendet på framtiden. Så när skatteåterbäringen kom,
stegade jag rakt in i den finaste hattaffären i Haga och köpte en alldeles för
dyr hjälm av en stilig man med tweedkostym, fickur och vaxad mustach.



Sedan cyklade jag raka vägen hem, med Hjälmen i påsen, packade upp den och
tittade på den. Länge. Och jag var lite nervös. Hur skulle den tas emot? Skulle
alla andra älska hjälmen lika mycket som jag gör? Var Hjälmen lika välkommen
som jag hoppats?



Låt oss vara ärliga; Det var lite trögt i början. Jag kände ett avvaktande.
Iakktagande. Funderande. Men sen. Sen släppte det. Alla ville prova hjälmen.



Somliga upplevde att en hård Hjälm bryter fint mot en flufftutte, andra blev långa
i ansiktet av avund.



Några såg den som ett perfekt tak, eller som en skål att lägga sina ägg i.



Medan andra ansåg att den skulle skydda fint emot ozonhål och krashande
kometer. Ja, för att vara ärlig: Hela världen älskade Hjälmen. Jag med. Mitt
bästa köp någonsin. Livräddande och snygg.

Fast.

Fast jag har inte använt den än. Och det var snart över två veckor sedan jag
köpte den. En hjälm är dessvärre alltid en hjälm, med alla barndomsminnen
och känslan av omyndighetsförklarande det innebär. Det har nog något att
göra med att man knäpper den under hakan.