LockyerFox

Det kanske är så att jag aldrig varit en människa som lägger tillbaka saker på dess rätta plats. Det kanske är så att jag alltid varit en sån människa som tycker att om man har alla saker på golvet vet man vart man har dem. Det kanske är så att jag genom åren blivit irriterad på folk som kommit in i mitt hem och inte sett den logiska dansen som krävs för att inte trampa på mina viktigheter. Det är förmodligen så att jag vet precis var jag får trampa för att inte trampa på något som är viktigt. Det kan vara så att jag trivs med det.
Men förstås.
Jag är inte mindre socialt kompetent än att jag vet att det här inte är korrekt. Jag är inte mindre socialt kompetent än att jag vet att det här är ett skamligt och lite äckligt sätt att leva sitt liv på.
Och så en dag.
En dag när jag faktiskt inte städat på länge, och det gått till den gränsen att jag lider av det själv. Faktiskt, den gränsen finns. Och jag sprungit hemifrån i hast för att möta upp Fredagsräddningen på stan och bara stängt dörren om skräpet. Inte plockat upp. Inte skyfflat in saker i garderoben. Inte plockat ut disken i köket. Inte gjort något av det som man gör om man väntar besök. Ja, den dagen visar det sig att Fredagsräddningen behöver sova på mitt golv.
Och jag tänker; Fuck, det är för stökigt. Men eftersom jag hatar när folk ursäktar sin stökiga hem, som faktiskt nästan aldrig är stökiga, och eftersom jag hatar folks som ska trugas och knorra, så säger jag: Såklart. Det kanske är lite stökigt.
Vi kommer innanför dörren. Fredagsräddningen tystnar. Tittar sig omkring. Säger: Du... Tystnad. Jag kan hoppa över min städerska en vecka om du vill... Så kan du få låna henne.
Och när någon annan ser ens stök, då ser man det själv också. De där tomatfläckarna på väggen jämte spisen, det måste vara åtminstone tre veckor sedan de kom dit. Och pantflaskorna, är de verkligen kvar sen nyår?
Varför har jag inte städat?
Förmodligen.
För att jag haft roligare saker för mig.
Förmodligen.
FÖR ATT JAG HAFT ROLIGARE SAKER FÖR MIG.
Jag vet att ett rent och städat hem är a och o. Jag vet att man inte ska dricka öl långt in på morgonen om hemmet ser ut som en tipp. Jag vet att man ska prioritera städning. Var sak på sin plats. Ordning och reda, pengar på fredag. Så är det. Så funkar det. Det är bestämt.
Att hävda att man har roligare saker för sig är ansvarslöst. Tecken på dålig karaktär. På socialt utanförskap.
Men.
Jag bestämmer mig för att stå över alla gamla ordspråk. Jag bestämmer mig för att det är ok att inte ägna veckans lediga dag åt städning om någon förslår något bättre, jag bestämmer mig för att det innebär att jag har ett liv. Och jag bestämmer mig för att inte skämmas för mitt stök inför Fredagsräddningen, och för att vi nu kommit till en mindre ytlig och mer personlig plats i vår relation. Sån här är jag. Exakt så här stökig i perioder.

Några dagar senare kommer min man hem till min lägenhet. Han den där mannen som skrivit om hemlöshet och narkomaner och misär och utsatthet och samhällets baksida i alla år. Jag har inte städat. Jag har jobbat. Jag har inte varit hemma. Mannen tittar sig runt och säger: Tufft, jag har alltid velat vara ihop med en pundare!

Då känner man att det är bra. Då avsätter man veckans enda lediga dag till storröj samt ett långt, ursäktande och skamfyllt blogginlägg.

Jag ska bättra mig. Det här är inte ok.