LockyerFox

Meh. Jag är besviken. BESVIKEN.
På er.
Här skriver jag, sominteensharnågrabarnochfaktisktinteensvethurdetär!, att man inte blir lyckligare av att skaffa barn och inte en enda, inte en enda!, upprörd förälder med röda kinder och pulsen dunkande i tinningarna kommenterar ilsket och förorättat i kommentarsfältet. Va? Vad är det här för stil? Har dagens föräldrar tappat bettet?
Synn.
Jag hade hoppats på lite mothugg. Jag hade hoppats på att få bli kallad enkelspårig. Men icke. Vad ger ni mig nu för chanser att möta kritiken och brilliera med mitt flerspåriga tankesätt? Inga alls. Men. Ni slipper inte. Här kommer det:
Ungefär så här tänker jag.
I samma film där de pratade om de ca 200 studierna som visat att människor som skaffar barn inte blir lyckligare, berättade de ochså att gifta människor är lyckligare gentemot de som inte är gifta och därför funderade de på om det kanske vore bättre om det var svårare att skilja sig.
Meh! Tänkte jag, Det är väl inte själva giftandet i sig som är lyckan, det är väll giftandet med någon man älskar och vill leva med som är grejen. Ingen är väl lycklig om den måste vara gift med någon som den vill skiljas från. Enkelspårigt! Enkelspårigt!

Och så barnen.

Om vi funderar kring den biologiska faktorn: Människan har som bekant några drifter. En av dem är att äta. En av dem är att fortplanta sig. Och det gör vi för rasens överlevnad. Alltså finns det i kroppen en längtan efter att äta, liksom en längtan efter att skaffa barn.
Nu verkar det ju inte som att själva innehavet av barn gör en så mycket lyckligare, MEN inte blir jag lyckligare efter att ha ätit heller. Men jag blir mätt. Så, förmodligen känner jag samma sak när jag tillfredställer mitt biologiska behov av att skaffa barn. Och det gör mig som sagt inte lyckligare i längden att äta, men att gå hungrig gör mig garanterat olyckligare.
Ah, ni fattar; man upplever kanske inte att man blir lycklig av att skaffa barn bara för att man mättar sin biologiska drift, men alternativet; att man känner driften men inte går den till mötes, hade förmodligen gjort en olyckligare.

Den sociala faktorn: Man skaffar barn. Man köper ett hus. Man flyttar ihop. Man pustar ut och tänker skönt, nu är jag som alla andra. Jag är inte onormal. Jag är safe. Jag lever livet exakt så som normala människor ska göra. Jag vill inte tro annat än att den tanken gör många människor lyckliga. För alternativet, om de inte säkrade sitt framtid med hus och barn och alla de trygghetsfaktorer människan stolpat upp för sig, hur skulle de må då?

Och förstås: Bekräftelsen! Härliga tider! Ett och ett halvt år av konstant kärlek. (Sen kommer trotsåldern, vare sig ni vill eller inte). Att få utveckla en ny människa i sin egen kropp, att få se något skapa att av en själv bli en individ. Bekräftelse. Härligt. För låt oss nu inte gå så långt att vi lurar oss att människor skaffar barn för barnets skull, det går jag faktiskt inte med på. För sin egen skull. Och om man nu längtar efter att få spegla sig själv i ett litet barn, hur mår man om man vill men inte får?

Att säga; Du är lyckligare om du inte skaffar barn till någon som längtar känns så enkelspårigt att tillockmed jag vill smälla av. Gräset är alltid grönare, och man blir inte nöjd förän man fått åla under staketet och själv uppleva att det faktiskt inte var det. Annars lever man i konstant längtan och undran - och vem kan vara lycklig då?

Studien måste alltså basera sig på att längtan inte finns. De måste ha jämfört föräldrar med vuxna som inte vill ha några barn. Och att jag, som inte vill ha kids, är lika lycklig som de som skaffar barn - det har jag aldrig ifrågasatt. Fast hade det inte slutsatsen de som väljer att skaffa barn är inte lyckligare än de som väljer att inte skaffa barn isåfall varit mer korrekt?

Valet. Hörrö ni. Valet!
Jag tror det är nyckeln.