LockyerFox

- Avslutningsmiddag, sa NoaNoa.
- Absolut, svarade jag.
Så vi traskade hem till Lenas fantastiska lägenhet. Att den brann, för bara två år sedan, är det ingen som kan tro. Vi kikade, beundrade och suckade varför ser det inte ut så här hemma hos mig? Sedan tapasåt, vindrack och anekdotberättade vi. 4 år, inte så lång tid men för mig mitt längsta. Ja, förutom Torpa då.
Sen kramades vi och sa hejdå och jag traskade hem och upptäckte att det var helt omöjligt att inte börja fundera över mitt liv.
2 avslutade jobb. 1 avslutad relation. På under en månad.
Man definierar sig själv som person genom sitt yrkesval eller sina relationer. Fråga vilken arbetslös, eller för den delen läkare, som helst. När man då byter ut allt, när man ska starta något nytt - just i brytpunkten - vem är man då?
De senaste åren när någon frågat vem jag är, vad jag gör. Regissör för Torpa. Jobbar i litenliten klädbutik, vackra silkesklänningar och mycket tyll. Tillsammans med Per, ja han som bodde i garaget du vet.
Det där har definierat min person i andras ögon. Och sånt är viktigt. Tyvärr. Väldigt viktigt - för andra. Så de ska kunna katalogisera och placera i fack och göra det enkelt för sig att förstå vem jag är.
Med två hel olika jobb har jag också noterat hur extremt olika man bemöts beroende på om man svarar: Jobbar som teaterregissör eller Jobbar i en butik, vilket har gjort mig en smula bitter över människor enkelspårighet. Fast det där är egentligen ett helt annat ämne, och ett helt annat blogginlägg. Så det tar vi vid ett senare tillfälle.
Nåväl. Just den här kvällen tänkte jag att om någon skulle fråga nu. Ja? Vem är jag då?
Vet inte. Det nya har inte börjat än.
Och när jag tänkte så så kände jag mig som mitt vilsnaste hittills. Traskade hem, la mig i min säng, väntade på att det nya livet skulle börja, undrade vem jag kommer att vara i det nya och hoppades att jag kommer få välja.