Nr 379.
Om man tillexempel går in på starbucks, beställer sin americano med två extra shots, blir tillfrågad om namnet och man svarar Moa för att man heter Moa. Ja, då är det kanske inte så himla märkligt om man efter ett tag blir lite irriterad över att ens kaffe aldrig dyker upp och börjar undra varför den där Ulla de ropar efter inte kommer och hämtar sin.
Fast å andra sidan. Å andra sidan borde jag vetat bättre:
http://lockyerfox.blogg.se/2010/april/nr-154.html
Kära Moa.
Jag vet att du inte gillar Paris. Det tycker jag är en tråkig grej. Jag har verkligen försökt att se på denna stad med samma kritiska ögon som du, om det nu är möjligt. Min slutsats nu följer:
Jag kan på riktigt inte sluta älska den här staden, även fast ordet klyscha får en ny innebörd här. Jag älskar maten, vinet, människorna, byggnaderna, sorlet, de snygga killarna, allt som vill bli upptäckt, kvällen, dagen, morgonen, parken, lugnet, Monte matre, bilkörandet, kindpussarna, de sliskiga raggningsreplikerna, shoppingen, caféerna, gatorna, metron, belysningen, det pampiga, muséerna, baguetterna, gatumusikanterna. Jag älskar Paris och att staden aldrig tar slut. Även fast jag inte är kritiskt tänkande så är det här min mening. Det låter sjukt att säga det här efter en vecka i staden, men det känns som om jag har hittat hem. Allt är så okomplicerat härneter.
Med denna hyllningstext så hoppas jag att du snart tar flyget ner och hälsar på.
Bisous.
