LockyerFox

Livet kan inte alltid var skoj, behagligt och underhållande. Det vet allra minst Linda Lampenius, Peter Jöback och Simhopperskan. Men det blir bättre, säger dom. Och vem är jag att ifrågasätta den samlade visdomen?
Och jag kräver faktiskt inte så mycket av mig själv, låt säga att jag faktiskt har en extremt förlåtande, överseende och förstående relation till min egen person. Men vad begår man egentligen för jävla fel när man efter 28 års provande, sökande, letande, utforskande ändå alltid kommer tillbaka till hit. Om och om och jävla om igen.

Hit, exakt hit: Lars Winnerbäck – Söndag 13.3.99

Vad är det för myrsteg, cirkelvandrande och låtsaskliv mitt själsliv håller på med, om vi ändå alltid kommer tillbaka till samma punkt varenda jävla höst. Och låt dig nu inte luras av årstidsbeteckningen, den är bara ett uttryck. Kunde likagärna vara sommar, mellanhöst, vår, indiansommar, tomtevinter - ta vad du vill.
Inledningen kör jag själv, den gör sig trots allt bäst med en tondöv solist: Hon känner efter om det här är att vara fri, om det här är ett liv med någon mening i. Kan även tänka mig att axla partier som: Går och plockar och hittar sina gamla brev, lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev. Och kanske känner jag även att den här passagen är ämnad för min stämma allena: Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va, men det är som om hon glömt vad som var så bra, hon har för längesen tappat lusten, har förlängesen glömt vad som var värt nånting. Men mina vänner, vi klämmer i unisont på refrängen - jodå, det är idé att lära sig den, för ni lär behöva hjälpa mig att sjunga den igen. Nu kör vi:
Och nu känns det som om hela världen sjunger; Har du kommit nånstans, har du sumpat din sista chans, är du framme nu? Har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på, är det verkligen du? Är det verkligen du?