LockyerFox

- Jag ska bodypumpa på torsdag, sa Simhopperskan.
Och jag, som söker alla anledningar jag kan att slippa plugga synapser, myelinskidor och ponsar svarade:
- Jamen vad fint! Jag har inte rört mig på tio år, hatar all form av träning i allmänhet, gym i synnerhet och drömmer mardrömmar om gruppaktiviteter - jag hänger på vettja!
- Gört!
När jag var tolv år, det vill säga för exakt 16 år sedan, skjutades jag av mina föräldrar iväg till ett gym för att träna airobics. Försoffning skulle förebyggas. Jag har aldrig varit en höjdare på koordination, och jag var aldrig en av de fräsha, blonda, hästsvanstjejena, jag var för att vara ärlig förmodligen den tystaste mest försynta tolvåring som någonsin satt fot i ett omklädningsrum, så mina förutsättningar på ett trendigt aoirobicsgym var förmodligen inte de bästa. Men jag kämpade på. Fast den där gången då jag hade tränat i åtminstonde ett halvår men ändå trampade fel på stegen och ledaren älgade fram till mig med hästsvansen flygande bakom ryggen och frågade syrligt; Är det första gången du är på airobics? så rodnade jag långt in i mitt allra blygaste och mest bortkommna tolvårshjärta, svalde och svarade grumligt: Nej... och såg sen till att aldrig behöva åka tillbaka dit igen. Genom undanflykter förstås, jag var inte så bra på klarspråk kring vad jag ville och inte ville, på den tiden.
Så; natten spenderades under oroliga former. Det skulle inte bara tränas, det skulle även göras upp med mitt tolvårsjag. En hel del gånger bestämde jag mig för att dra mig ur. Men. Simhopperskan & Pondusen. Har man bestämt något med en Simhopperska så står man sitt kast. Man ställer i alla fall inte in för att man är för feg. Det krävs mer kurage än så om man ska få hänga i hennes krestar.
- Ångest har man inför något, depression efteråt, det vet jag eftersom jag praktiskt taget är klar psykolog nu, sa jag till henne när vi träffades utanför Domkyrkan.
- Mm. Behöver du nervositetsbajsa?
- Redan gjort.
Sen körde det igång. Det var svettigt. Och svettigt. Och ja; alla var starkare än mig, jag var svagast. Men det gjorde inte så himla mycket, för det behövdes ingen koordination. Och ingen tittade på mig. Alls. Ingen fnissade. Ingen viskade. Det visade sig att man blir äldre med åren och med ålder kommer trygghet.
Så nu är jag tränad. Behöver förmodligen aldrig mer träna i hela mitt liv, för jag har tränat. Är förmodligen, om vi ska vara helt ärliga, din mest vältränade kompis.