Nr 502.
Förra året, vid den här tiden, sydde jag kostym åt en teaterproduktion. Lönen var, som i så många andra kulturella sammanhang, ett skämt redan från börjarn och projektet var, som i så många andra kulturella sammanhang, ett projekt som från början var hanterbart men som efterhand växte och växte och växte tills det tog orimliga propotioner.
Jag sydde. Sydde och sydde. Och sydde. Min dåvarande pojkvän, som under en månads tid inte såg röken av mig, tittade på mig med allvarsögonen och sa:
- Moa du kan inte göra ett sånt här jobb igen, det är orimligt. Helt orimligt. Du måste ställa krav och få vettigt betalt för det du gör.
-Jamen, jag gör ju det för att jag tycker det är kul, svarade jag svettig och blek medan jag försökte att låta bli att gå upp i fasett innan jag smög in på toaletten och stressgrät.
Nåväl. Jobbet blev gjort och efteråt tittade jag mig i spegeln och gjorde en pakt med migsjälv om att från och med nu måste min arbetsinsats värderas i pengar. Från och med nu måste jag ha en yrkesrespekt. Från och med nu.
Lönen ja. Lönen dök inte upp månaden efter. Inte månaden efter det heller. Eller den efter den. Jag mailade, frågade, undrade. På väg, på väg! blev svaret. Först långt in på hösten kom betalningen för det jobb jag gjort i maj. Yrkesstolthet? Väderat arbete?
Så förra veckan ringde min telefon. En kvinna i andra änden presenterade sig och berättade att hon var med i förra årets produktion att de tänker sätta upp samma pjäs till sommaren igen. Jaha, tänkte jag och gjorde mig redo för Kandutänkadigvarakostymörigen-frågan. Så kom den:
- Vi skulle vilja låna några av dina privata kläder till produktionen.
Alltså: Inte anställa kostymören, utan låna dess kläder? Så klart. Så klart får ni det. Lika självklart som att man ringer till en snickare och ber om att få låna en hammare, eller ringer till en fotograf och ber om kameran.
Ja, mina vänner, det är svårt att hålla en yrkesstolthet när den så tydligt inte delas av andra.
Kommentarer
Postat av: Christina
Ja du! Vad säger man. Skrämmande att ett arbete inte värderas mer respektfullt. Det läskiga är väl att man trots det inte alltid klarar av att stå emot sin egen "förnedring" eller vad man ska kalla det. Tror du förstår hur jag menar. Varför är det så svårt att bara säga: Nej, det funkar tyvärr inte så!
Men man ska trots det inte ge upp. Man lär sig ju alltid något nytt av allt man går igenom ;)
Postat av: Moa
Ja, att det ska vara så himla svårt att stå upp för sig själv! Det är mycket lättare att stå upp för andra, av någon anledning.
Trackback
