LockyerFox

Ingen plånbok i Möjlighetsväskan. Alla utvägar körda. Kvar är jag och ensamheten i Lilla Tjockas hus. Att köra tillbaka 10 mil igen utan plånbok eller pengar känns inte som ett alternativ. Så jag blir kvar.

Ensam. Ensam kvar. I huset. Det öde huset. Placerat i utkanten av byn. Med panoramafönster.

Och panoramafönster ut mot vatten är något att stå efter har jag förstått. Men. Men i min värld ser man mer in än ut. Särskilt när mörkret lagt sig. Då sitter man där i sitt lilla dockskåp. Utanför står Mördarna. UlricehamnsMördarna. Och kikar in. Ser var man är, ser vad man gör. Vad har man för chans då? Ingen. 

För att våga vara på nedervåningen krävs tyger. Tyger och de-panoramafönstring. 

Så även ikväll. Men. Men när jag var klar gick jag ut på altanen. Och fick syn på. Spindlarna. SPINDLARNA. De feta, FETA, Spindlarna. Korta ben, stora kroppar. Hängande utanför fönstren. 

Det är något med Lilla Tjockas hus. Spindlarna trivs här. De stora Spindlarna. Jag däremot, trivs inte med dem. Och jag har heller aldrig gillat vittvitt. Aldrig känt att det var min grej. Men ju fler Spindlarna blir desto mer uppskattar jag ljusa nyanser. För man ser dem. Snabbt. Och när jag ser dem tar jag fram hårsprayet. Och sprayar på håll. Så, det var exakt vad jag gjorde; tog mig ett varv på verandan och sprayade deras feta kroppar med hårspray. Som att hårspraya en hund. Jag är inte säker på att de brydde sig. Men det kändes tryggare för mig. 

Man skulle kunna tro att livet är lätt bara för man har semester, gin&tonic och sjö. Det är det inte. Man måste handskas med både det ena och det andra. Mördarna och Spindlarna, tillexempel.