LockyerFox

 

Här ovan ligger ett barn med sin nalle. Barnet är jag och nallen är Nuse. Nuse och jag var varandras bästa vänner. Så bästa att jag inte kunde få nog av Nuse utan ansåg att först när jag noppade av luddet på Nuse, och stoppade upp det i näsan, hade vi uppnått det ultimata myset. Så det var vad jag gjorde. Som ni säkert förstår är bilden tagen i början av Nuses liv. Han gick hädan ganska raskt då det visade sig att pälsen på nallar inte växer ut igen då den väl blivit noppad.

Nåväl, jag gav mig inte för det, så när Nuse väl var begraven hängav jag mig åt att noppa håret på mitt eget bakhuvud och stoppa upp det i näsan istället - så som man vanligtvis gör när man vill ha en mysig stund. Om mina föräldrar var oroliga för mig så visade de det aldrig, utan lät sitt märkliga barn fortsätta med sitt märkliga noppande och hoppades istället i hemliget att hon någongång skulle växa upp och skärpa till sig.

Det gjorde hon.

Så idag, sisådär 25 år senare, bestämde jag mig för att sy en mössa av Nuse-material. För att ha på huvudet, såklart. Jag klippte, sydde och andades. Efter dryga halvtimmen känner jag en tät och lite kliande känsla i näsan och när jag tänkte på saken kunde jag uppskatta det till att jag andats in åtminstone två deciliter ludd under min kreativitetssession. Min näsa kändes exakt som på den gamla goda tiden: tät, kliande och lite torr. Tät, kliande och lite torr var alltås min bild av ultimat mys när jag var ett barn.

Som vuxen känner jag mig inte hälften så bekväm och är nu inne på mitt andra paket näsdukar. Smaken förändras med åren, hörrni.