LockyerFox

Blev Möbelmässamedbjuden av människor som åkte dit för sin femte, sjätte, sjunde gång. Min första. Medbjuden är medbjuden, och jag följde De Erfarna Reklamarna i fotspåren och litade på att de skulle visa mig världen. Eller ah, åtminstone en bra restaurang i Stockholm.
Så vi åkte bil i flera timmar och undvek billekar. Vi kom i nästan-tid till ett möte. Fast här ljög jag visst lite. Det var inga vi som skulle på möte. Det var dom. Så jag och Medarbetarreklamare som inte heller skulle på möte drev omkring i minusgraderna och hoppades att ingen inne på företaget skulle ha något att säga, så vi snart skulle åka till hotellet. Det gick ganska bra. Vi förfrös bara mindre viktiga delar.
Sen åkte vi till hotellet. För så ska man göra, tydligen. Lämnade våra väskor. Gav oss ut i kylan för att leta upp baren där man ska dricka vin som bubblar. Gick rätt. Gick fel. Tappade bort oss. De Erfarna suckade och tittade på varandra, att tappa bort sig ska man tydligen inte göra. Efter vägfrågning kom vi fram. Satte oss och försökte låtsas att inte känna oss iakktagna. Men det var vi. Och så ska det vara, tydligen.



Sen ska man äta mat sa de, så det gjorde vi. Traskade iväg till en restaurang ägd av känd mästerkock och som om inte maten varit så förbannat tråkig och dyr hade kunnat vara min bästa restaurang. De erfarna suckade och tittade på varandra och sa; så här har det aldrig varit förut! Jag, som inte vet något om förut, kunde inte annat än att notera och lägga på minnet: Möbelmässabesökande ska inte innebära smakfattig restaurangätning. Och jag tänkte att om man är en restaurang som har en fantastisk inredning så får man se till att lägga lite krut på maten ochså. Annars kanske man likaväl hade kunnat öppna inredningsbutik.
Efter maten ska man åka tillbaka till hotellet igen. Hotellet som inte ville vara sämre än den tidigare besökta baren hade också satsat på konstverk föreställade kvinnor. Men på ett simplare, och lite mindre smakfullt vis.



Efter en halvtimmas inoljadebröststirrande och Gin&Tonicdrickande sa De Erfarna att det var dags att knyta sig. Kvinnan i baren som välkomnat oss med frasen; Jag bara varnar er, vi stänger om en halvtimma, nickade nöjt när vi tog våra ytterkläder och lullade iväg.
Sen sov vi. Jag sov som ett barn. Den Erfarna Reklamaren som sov jämte mig däremot, vaknade och trodde att han skulle dö. Det brukar man inte göra, sa han.
Dagen efter åt vi frukost och försökte att inte fnissa högt när FinaAffärsmannen satte eld på sin morgontidning. Högst ovanligt med eld till frukosten, sa De Erfarna. Jag, som inte vet så mycket om hur Möbelmässefrukostarna brukar vara blev lite besviken. Tänk om eld hade varit ett stående inslag.
Sen var det dags sa De Som Vet. Dags för The mess with furniture.
Så vi packade in oss i bilen och åkte. De Riktigt Rutinerade hade försett sig med snickers och nya batterier till kamerorna. Jag, som förstagångsbesökare, hade inte med mig någonting.
Så vi kom in på mässan. Och vi gick. Och gick. Och tittade. Tills vi blev alldeles yra. Då åt vi dyr och omättande mat. Gick lite till. Gick. De Erfarna stannade och hälsade och pratade. Jag övade mig på att stå i
bakgrunden och 1, testa mina gäspautanattdetsynsianskitet-skills. 2, öva upp min nugårvividare-tankeöverföring.
Sen, när vi hade sett allt som skull ses, pratat med alla som skulle pratas med, berömt de som skulle berömmas sa De Erfarna att det var dags att åka hem igen. Och jag, jag hängde på.

När vi kommit hem sa jag till min alldeles egna Erfarnamöbelmässabesökare att jag funderade kring varför så många av de ca 1500 utställarna tänkte: Jag har fått några kvadratmeter, nu tar jag med mig ALLA mina 15
kontorsstolsmodeller i alla 3 klädslarna och trycker in de i min monter. Varför så få fattade att redan efter en halvtimme inne på mässan såg man inte skillnad på kontorsstol och sänglampa. Och att de man såg var de som
skapade en miljö, en stämning, en upplevelse. Som kanske bara lyfte fram en produkt. Men lyfte fram den på ett spännande sätt.
Högst vanligt, sa Den Erfarna Reklamaren. Högst vanligt. Och högst tråkigt.
Jag klappade migsjälv på axeln och kröp nöjt och belåtet ner under täcket. Jag hade, som Förstagångsbesökare, dragit samma slutsats som De Erfarna. Bara en sån sak hörrni. Bara en sån sak.