Nr 466.
Omröstningen visade att det här med att prata om sånt som skaverpåriktigt inte var någon större hit. Den enkla lösningen på det hela verkar vara att jag bara ska anstränga mig lite mer. För säkerhets skull ringde jag KBT-gruppen och bokade en tid.
- Det blir 1400 per tillfälle, sa den snälla kvinnan i luren.
- NEJ! skrek min plånbok.
- Ok, sa jag. Inget är väl så härligt som känslan av att investera i sig själv?
Simhopperskan tyckte att jag istället för att prata om det tidigare föreslagna ska prata om henne. Men vad kan man säga? Hon packade ihop sina väskor och drog. Jag har nya kompisar nu.
Men om jag nu ska leta längst in i mitt allra djupaste djupa och försöka hitta något att säga om denna stadsflykting så får det bli följande: Kolla kortet. Vi är så himla lika. Vi som är så olika. Av en slump bara; Lika! Konstigt. Likare har vi aldrig varit, och kommer nog aldrig bli. Och om ni inte ser vem som är vem; Det är jag som är den glada, Simhopperskan den tjuriga.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det var kanske inte riktigt så jag menade.
Prata om på riktigt... Ja!
Men att älska någon på riktigt innebär också att älska det som kommer med på köpet. Krokiga tår, oförmåga att fälla nej toalocket och minisar. Fast en del saker är ok att älska mindre. Typ allt som innefattar fötter...
Det låter klokt att KBTa.
Jag menade inte att du skulle anstränga dig mer. Låt saker växa fram. Relationer tar tid. Särskilt de som inte är helt frivilliga. Men det betyder inte att de blir mindre bra på sikt.
Men prata är bra. Kanske det trots allt är så att du måste komma fram till om känslorna är starka nog för typ krokiga tår...
Postat av: Simhopperskan
Sjukt lika! Barcelonasnygga! Och kolla Simhopperskan: Hon har ju för sjutton klackeskor!
Trackback
