Nr 467.
Kära Anonym.
Det här med att skriva en blogg är svårt. Det är svårt att sitta hemma i sin soffa med pyjamasen på och avgöra gränsen mellan vad som är personligt och vad som är privat. Jag känner att jag med Nr 465 gick över gränsen.
Hade jag fått välja själv hade man inte kunnat kommentera min blogg utan att lämna ett namn. Men nu får jag inte välja själv, blogg.se väljer åt mig och alternativet är; allt eller inget. Så jag tog allt. Därmed har det varit möjligt för dig att kommentera mig utan att presentera dig. Och eftersom du inte presenterat dig vet inte jag vem du är och kan därmed inte ta hänsyn till det jag redan vet om dig när jag svarar.
Människors förhållningssätt till drömmar kan ibland likna förhållningssättet en del har till religioner: Alla tror att just deras är den rätta. Den sanna. Och om bara alla andra insåg och förstod så skulle de bli exakt lika lyckliga som de redan upplysta.
I din första kommentar skriver du att man ibland får man för sig saker, för att man inte vet. Det tolkar jag som att du tänker ungefär som i exemplet ovan; alla har vi egentligen samma dröm och livsmål, och vi som avviker gör det för att vi fått för oss saker och för att vi inte vet bättre.
Ett ganska respektlöst sätt att förhålla sig till andra människors liv.
Jag har, som de flesta andra, levt med mina drömmar och livsmål större delen av mitt liv. De är som de är. Jag vet hur min egen bild av lycka ser ut. Jag vet när jag mår som bäst, känner mig som starkast och tryggast.
Jag vet också att det finns andra, många andra, som känner sig som starkast och lyckligast när de gör tvärt emot mig. Jag vet att det finns de som anser att rutiner, ett fast hem, en vardag och en småstad är drömmen och basen för lycka. Jag anser inte att deras drömmar är mindre värda än mina. Jag skulle aldrig någonsin, i min vildaste fantasi, säga åt dem att anledningen att de tror att det är vägen till lycka är för att de inte vet. Jag tror att deras drömmar är precis lika värdefulla för dem, som mina är för mig. Och förmodligen kommer de må exakt lika dåligt om de inte får genomföra sina drömmar som jag skulle om jag inte får genomföra mina. Jag känner respekt för dem och deras livsmål. Och jag väntar mig det i retur.
Man blir lyckligare om man slutar drömma och leva i fantasier och bilder, skriver du. Gäller det allas drömmar och fantasier, eller bara sådana som mina? undrar jag.
I din första kommentar skrev du att Love is all you need. Samtidigt jämför du att inte kunna dela sina livsmål med mannen man älskar med att vara tillsammans med någon som inte fäller ner toalettlocket och har krokiga tår. Bästa Anonym, vilken förenkling!
Jag tror inte att love är allt jag need. Jag tror inte på amor omnia vincit. Och jag tror inte att kärleken överlever bara av sig självt. Jag tror att det krävs mer än så. Jag tror att för att få kärleken att må bra och överleva krävs det två individer som får utvecklas, får utrymme och plats att vara sig själva, samt en möjlighet att jobba för att nå sina mål - hur dessa än ser ut. Jag tror att för att kärleken ska klara sig krävs det att båda får ta sitt utrymme.
Tvärtemot vad jag uppfattar att du förespråkar anser jag att om det är någon gång kärleken skulle dö så skulle det vara den gången jag satsade alla mina kort på den; gav upp mina drömmar, struntade i mina livsmål, packade min väska, flyttade ut till småstaden och med tindrande ögon tittade på när Lilla Reklamaren genomförde sina drömmar och utvecklade sina livsmål – medan jag nöjde mig med den härliga känslan av att få vara i närheten av min kärlek.
Jag tror och misstänker att allt för många kvinnor genom historien har gjort just så; blivit kära, slängt sig i armarna på sin älskling och levt sitt liv genom honom. Sedan vaknat upp några år senare och undrat varför deras person aldrig fick något utrymme.
Lilla Reklamaren älskar mig på grund av mina drömmar och livsmål, inte trots. Han vill lika mycket som jag att de ska få utvecklas och förverkligas. Men han kommer inte kunna dela dem. Där är konflikten.
Det här med att skriva en blogg är, som sagt, svårt. Gränsen mellan det personliga och privata är tunn och hårfin. Jag har gått över den.
Jag har aldrig varit hemlig med att jag ibland mår dåligt, har aldrig försökt hålla något sken uppe. Helt enkelt av den enkla anledning att jag inte ser poängen med det. Jag tror att ju mer sken vi håller uppe, ju mindre vi pratar om att det finns problem i livet - desto större utanförskap upplever de som inte mår bra. Min tanke med det här var att påtala att det inte är enkelt att synka två liv. Min tanke var att prata lite om det tuffa i att ha träffat någon man vill dela sitt liv med, men inte kunna dela sina livsmål med honom. Det var tanken. Men det blev för privat. Jag är ledsen för det.
Jag vet inte vad jag väntade mig när jag tog upp det, men jag väntade mig inte att få höra att jag har fått för mig saker, för att jag inte vet. Jag väntade mig inte att få höra att jag ska lägga ner mina drömmar och sluta leva i fantasier och bilder. Och jag väntade mig inte att höra att mina uppoffringar för Reklamaren är ett mått på min kärlek till honom.
Jag tror jag väntade mig att bli tagen på allvar.
Bästa Anonym, jag vet fortfarande inte vem du är. Men jag hoppas att du nästa gång vi ses ger dig till känna. Det hade känts lite bättre då.
Moa
Moa!
Du är modig och klok....vilket jag alltid tyckt.Det du beskriver är så sant. Jag är själv en drömmare på många sätt och vill även jag få uppleva många av dem. Tänk om man slutade drömma och tappade viljan att nå olika mål i livet? Vilket öde!
Det är ju drömmarna och även svårigheterna som för en framåt i livet. Utan dem skulle man ju bara stanna upp och kanske till slut bli liknöjd. Hemska tanke!
Att ibland bli lite för privat är det även lätt att bli ibland. Vi människor behöver olika saker vid olika skeden i livet, så är det bara. Kanske t.o.m något att vara stolt över? Att våga vara sig själv och ibland även kasta sig ut i världen av reflektioner och upplevelser.
Jag vill ge dig och alla andra som vågar vara ärliga och öppna en eloge. Det är att vara sann mot sig själv!
Kram / Christina
Fina Christina! Var det du? Det var så svårt att svara när jag inte visste vem det var. Hoppas det kändes ok med mitt svar, försökte göra det så allmänt som möjligt. Det är en känslig punkt eftersom det känns som att det är mig det är fel på, jag har alltid behövt försvara mitt sätt att leva på. Har genom hela Niclas och min vänskap upplevt att folk har sett mig som den som "förstör" i Niclas välordnade liv. Det har varit väldigt jobbigt. Därför reagerade jag kanske lite starkt när kommentaren var anonym. Hade jag vetat att det var du hade det inte alls känns så, då hade jag läst in dig i det. KRAM till dig. Jag tycker så mycket om dig.
Tänk att välmening kan skapa osämja. Tänk att ord kan missuppfattas. Klart att drömmar är fantastiska och att det såklart leder till att vi vågar satsa.
Jag tror det är bättre att jag inte kommenterar mer, eller alls. För vad jag menade var inte vad du läste. Av reaktionen att döma tror jag inte heller att jag ska läsa din blogg mer.
Lycka till med drömmarna och livet. Om du redan har en så klar bild av allt så kan det ju inte finnas några problem.
Jag har heller aldrig trott att småstadsliv är en idyll. Jag har aldrig föraktat dina drömmar. Eller menat att du skulle leva ett gammaldags liv. Lev som du vill och som du önskar. Såklart.
Och det där med kärlek är ändå inte helt osant. Det finns forskning på barnhemsbarn som visat hur betydelsefullt det är med kärlek och närhet.
Jag ville väl.
Ibland finns det andra skäl att vara anonym. Ibland är verkligheten mer komplex åt fler håll än ett.
Radera kommentarerna. Och lyssna på fredagens gäst i skavlan. Vi väljer själva hur långt in vi vill låta andras ord gå. Om välmeningen är missriktad och fel. Ignorera den då. Låt den passera och lägg din energi på det som känns rätt istället.
En blogg är en förenkling av att liv, ett inlägg en förenkling av ett problem och en kommentar en förenkling av en välmening.
Hej Anonym!
Du är inte Christina..? Jag blir alldeles förvirrad.
Ja visst kan ord skrivna i välmening skapa osämja, men det har de inte gjort nu. Inte för mig. Jag vet inte vem du är, men jag känner mig inte sur på dig. Däremot vill jag svara dig när du skriver saker till mig som jag inte håller med om. Så klart!
Det var tråkigt att höra att det här känns såpass jobbigt att du inte vill läsa min blogg mer. Det gör du förstås som du vill, men jag hoppas inte du lämnar den med känslan av att jag hyser agg emot dig.
Ja, visst finns det situationer då anonymitet är att föredra, men man måste vara medveten att undertoner blir svåra att läsa om man inte vet vem det är som talar. Och det är, för att vara ärlig, faktiskt lite läskigt.
Må så gott!
Det är iofs det folk betalar dyra pengar för. Terapi där någon får en att tänka lite vidare. Att bli utmanad.
Jag var tvungen att skriva lite mer. Dels pga missuppfattningen dels för att C fick mina kommentarer klistrade på sig för en kort stund.
Låt mig avsluta såhär. Ibland kan nya människor väcka nya drömmar. Ibland visar sig våra drömmar vara bäst som just drömmar. Vad dina drömmar är vet jag givetvis ingenting om.
Kärlek överlever inte av sig självt. Men den överlever när vi vill att den ska göra det.
Och om vi skyndar långsamt kanske vi hittar vägar att kombinera liv, kärlek, drömmar och förhoppningsvis står vi där och skrattar förtjust åt att livet blev så mycket bättre än alla drömmar.
Vi bär själva ansvaret för vår egen lycka. Ibland är det just att tänka mindre och känna mer. Så länge vi inte glömmer bort att vara sanna mot oss själva.
Jag är inte läskig. Jag lovar. Jag klev in. Nu kliver jag ur. :)
Hej!
Nej, det var inte jag som var anonym som du förstår. Jag tolkade inte den anonymas inlägg lika "hårt" eller hur man nu ska uttrycka sig som du gjorde, men jag förstod att du kände dig missförstådd. Därför kände jag att jag ville skriva till dig för att visa att du inte är ensam om att känna saker. Jag själv tror mig förstå mycket av det du känner.......och ville därför dela lite tankar med dig.
Jag vill alltid försöka vara sån att jag försöker se det goda i människor och har tack och lov inte ofta blivit bevisad motsatsen.
Måste även säga att den "anonyma" verkar vara en godhjärtad människa även den. Jag tror att det ofta är så att vi helt enkelt använder olika typer av ord och meningar när vi vill få fram något och ibland tolkar vi människor varandra "fel" eller vad man vill kalla det.
Det viktigaste är i alla fall att vi är sanna mot oss själva och vågar känna och drömma. Annars stannar vi helt enkelt. Livet är dock inte alltid så lätt, men att inte ge upp är väl sporren. :)
Kram
