LockyerFox

Ah!
2012.
Hurra.
Året firades in med 8rätters och artigt lyssnande till samtal om blöjkvalité samt Bamseklubben på Gran Canaria.
Eh.
Nåja.
Det passerade ju ett år före nyårsnatten. Vi kan ju focusera på det istället;
Det hände en del.
Det hände tillexempel att relationer tog slut.
Det hände att jag och Denjagtroddejagskullegiftamigmed började såga mellan V och I och landade i varsitt JAG.
Det var sorgligt och tragiskt och uppslitande.
Som alla vet; uppbrott är sådana.
Det gick en tid.
Sedan hände något som jag inte pratat så mycket om;
Det hände att jag hittade något annat än vänskap i min bästa vän.
Och det hände att jag skämdes.
Och att jag kände skuldkänslor för att ha blivit kär i just honom, av alla.
Och det hände tillockmed att jag tänkte att det hade varit bättre om det hade varit någon annan, någon jag aldrig känt.
Jag var helt enkelt orolig att Denjagförrtroddejagskullegiftamigmed skulle tro att jag känt kärlekskänslor för min bästa vän när vi fortfarande var ihop. Så, trots att det gått ett tag sedan den gamla relationen tog slut vågade jag inte prata högt om den nya.
Och jag tänkte att det viktigaste var att jag själv fick berätta för denjagengångtroddeattjagskagiftamigmed att Lilla Reklamaren och jag blivit tillsammans. Jag ville nämligen vara noga med att han skulle veta att när vi var tillsammans fanns det ingen annan för mig.
Ingen.
Annan.
Jag ville vara tydlig med att säga: att det var först när det tagit slut mellan oss och jag släppt mina känslor för honom som Lilla Reklamaren och jag hittade något som inte var vänskap. Ville vara så himla tydlig så att han inte skulle oroa sig och få bilder i huvudet och dra felaktiga slutsatser och tro att han blivit bedragen.
Men en sådan sak är svår att säga.
Så jag tänkte att jag skulle vänta till jag var riktigt säker på att det skulle bli Lilla Reklamaren och jag.
Riktigtriktigtsäker.
Så att jag inte sårade någon i onödan.
Det resulterade naturligtvis i flera saker, varav exakt 0 var bra saker.
Tillexempel att jag aldrig skrev något om Den Lilla Reklamaren och aldrig pratade högt om honom utanför min närmsta bekantskapskrets. Jag tror att Lilla Reklamaren kände att den inte fick vara med mig på riktigt, att den bara fick vara med mig i smyg.
Och det resulterade även i att min rädsla och min oro för att inte såra Denjagengångtroddejagskullegiftamigmed gjorde att jag sårade både honom och Den Lilla Reklamaren. Och migsjälv med, för den delen.
Det hände nämligen att det kom fram bakvägen.
Såklart.
Såhimlaklart.
Det hände att jag fick lära mig att när man berättar saker i efterhand, efter att de läckt fram på fel vis, så blir de värre än om man är modig och berättar rakt ut, först av alla.
Så jag skämdes.
Kände skuld.
Och det har jag gjort sen dess.
Känt skuld och skam för att jag inte var modig och berättade, och för att det var min bästa vän jag blev kär i, och det gjorde att jag fortfarande inte skriver om Den Lilla Tjocka och mig.
Så blev det 2012 och den tredje dagen in på året fyller min allralängsttillbakaitiden-vän år. Jag ringer och säger hurra!, och han säger: Va, är du och Den Lilla Tjocka ihop?
Och vet ni.
Och vet ni; jag skämdes igen.
Här sitter jag med en man som älskar mig och vill hålla om mig när åskan går, men det vågar jag inte säga såpass högt att ens min äldsta vän kan höra det - av någon form av missriktad respekt emot mitt förra förhållande.
Så nu får ni säga vad ni vill;
Men nu.
Nu får det vara bra.
Nu har jag straffat migsjälv färdigt.
Nu är det färdigskämts och färdigskuldat.
Nu är det 2012 och jag är ihop med Lilla Reklamaren.
Så det så.