LockyerFox

Jag är inte så himla vidare värst mycket för det här med populärpsykologi. Särskilt inte poplärpsykologi illustrerat med svartvita foton av människor med dramatiska blickar.
Men faktum är att jag alltid varit så jävla överkänslig och aldrig känt behov av att vara bland andra människor och när jag väl varit bland människor alltid behövt ensamtid för att återställa, komma tillbaka, bli migsjälv igen. För faktum är att ensam trivs jag alltid bäst. För faktum är att andra människor alltid är en anspänning, en utgift snarare än en inkomst.
Och dessutom är faktum det att jag gått till massa olika psykologer och förståelsepåare som alla ska bota, kurera och arbeta bort min känslighet för att jag ska bli en stark och tuff och hård elefanthudsmänniska. Men faktum är att enda gången jag känt som att jag hamnat rätt var den gången min akupunktör tittade på mig och sa Men detta är ingenting vi ska bota Moa, det är din personlighet, du är sådan. Vi ska bara lära dig att använda det. Och, ja, faktum är att jag sover åtta timmar per natt och inte klarar av när något ruckas i mitt schema och att jag läser undertexter som om de vore dagstidningen och att jag har en kroppsmedvetenhet från helvetet och att jag redan som 20 åring blev sjukskriven för utmattningssymptom och att jag kommer hem på eftermiddagarna och lägger mig på min soffa och så går tiden och när Den Lilla Tjocka ringer och frågar vad jag gör när jag ligger där på min soffa så svarar jag: Ingenting. Jag bara är. För jag måste göra så. En ensambufferttid efter att ha varit ute i det riktigt livet. Annars blir jag galen.

Så när man läser sånt här så kan det hända att man känner igen sig. Trots illustrationerna.

Tillåt mig saxa ur stycken som sätter tummen på min egen upplevelse av mig själv, med särskilt eftertryck på den sista meningen som jag minns som extra smärtsam från min barndom:

Det kallas HSP, highly sensitive person, en person som är öppen för omgivningen och som ser detaljer fortare och enklare samt processar information på ett djupare plan än de som inte har HSP. De är väldigt lugna till sin läggning, något som ibland kan missförstås och tolkas för blyghet.

Det börjar tidigt, redan som barn var du säkert mycket medveten om din omgivnings signaler. Kanske hade du ett stort behov av att vistas ute i naturen och var extra känslig för starkt ljus och ljud. Det kan hända att omgivningen såg dig som blyg, väldigt rädd eller ”hyperkänslig”.

Ni som har stort behov av egen tid för att återhämta er från social interaktion eller är mycket medvetna om undertexter eller dolda signaler.

Introverta HSP´s känner sig ofta missanpassade. De njuter av sitt eget sällskap och är bekväma med att spendera tiden på egen hand. Både extroverta och introverta behöver återhämtning efter att ha umgåtts socialt.

HSP´s kan ha låg tolerans för starka dofter, starkt ljus eller ljud. De tenderar att ha stor kroppsmedvetenhet och vet instinktivt när de befinner sig i en miljö som inte är bra för dem.

Speciell hänsyn ska tas till barn som är känsliga, att säga till ett barn att sluta vara känslig är förödande.

Sådär ja.
Men.
Å andra sidan:
Faktum är att det inte finns någon svensk diagnos på det häringa fenomenet. Om det ens är att betrakta som diagnos och inte personlighetstyp. Och faktum är (och det här känns lite viktigt) att det finns något som kallas för Barnum-effekten. Det är den effekten som horoskåp och cold-readings går ut på (om ni frågar mig): Generella beskrivningar som uppfattas som personliga.
Jag säger typ: Du är människa som tycker om att vara bland vänner, men ibland behöver du vara ensam. Du är ambitiös på jobbet, men du känner att du inte alltid kan göra dig förstådd.
Och alla ba: Det är jag, det är jag! Det är MIG du beskriver.
Jo. För det är ungefär 90% av världens befolkning jag beskriver, och det kan faktiskt vara så att även 90% av de som läser artikeln tänker: Det är jag, det är jag! Det är MIG du beskriver.
Jag är helt öppen för den möjligheten. Men i så fall, i så fall står jag ut med att vara en av dem.