Nr 793.
Jag började på en klänning. Den var röd.
Jag provade klänningen. Den satt inte särskilt bra. Men det gjorde inte så mycket, den var ju ändå inte jag som skulle ha på mig den.
När klänningen var klar gjorde jag sönder den och la den på ett annat tyg. Klipp, klipp.
Sy, sy. Och sy.
Knappsy.
Samt pärlsy.
Medans jag pärlsydde passade Lilla Tjocka på att stå i motljus. Det var ganska fint.
Till pärlorna fick jag genomskinlig vätska som var ganska god. Genomskinligt är viktigt om det man syr är i exakt samma färg som de här pärlorna, serni.
Tillslut vaknade jag en morgon och kände att det fick vara bra. Stopp nu! sa jag.
Så med några detaljer kvar att sy på plats vidare jag in klänningen i ett lakan och packade ner den i en väska...
... satte oss på ett flygplan, landade i London, hyrde en bil, körde livsfarlig vänstertrafik långt ut på landet och hamnade i en liten by mitt i ingenstans som ingen någonsin hört talas om förut.
När vi vaknade och tittade ut genom fönstret följande dag noterade vi en bro
Vi dukade fram frulle, och vi åt.
Och drack. Blåtutten och svartkuken fick varsin mugg.
Vi gick på upptäcktsfärd. Allt var väldigt engelskt.
Vi såg tillexempel en kyrka, på en egen ö, där man kunde bo. Någon gjorde det. Någon hade gravarna som sin trädgård.
Vi kom hem och vi upptäckte att brandlarmet pep. Vi funderade ett tag på vem av oss som skulle klättra upp på diskbänken, ställa en pall på den och sträcka sig så långt upp och långt ut den kunde. Sedan bestämde vi oss. Det var ett ganska enkelt val.
Vi åkte till Bath för att komplettera kläder som hade glömts kvar på kemtvätten. "Stå stilla, du är så himla snygg nu" sa Lilla Tjocka och knäppte en bild där jag ser mer än lovligt vanskapt ut. Smaken är som baken, tror jag.
Dagen efter var det bröllopsdags. Lilla T hade gjort sig stilig.
Det giftes och en...
... blev så småningom...
... två!
Sedan fotograferades det.
Kyrkan fick vara med på bild. Och bruden.
Och släkten! Från alla upptänkliga vinklar fotograferades det.
Framifrån, tillexempel.
Det kramades en del.
Sedan var det dags för fest! Det dansades...
... och åts tårta.
Sedan var det natt och dags att gå hem. Så det gjorde vi. Somliga gifta, andra inte. Men samtliga mätta, glada och med varijerande grader av fotsmärtor. Vi somnade tryggt och lyckligt i våra sängar.
Dagen efter körde vi frulle i fönstret, som vi vant oss vid. Sedan hoppade vi in i vänsterstyrningsbilen, kastade oss in i livsfarlighetstrafiken, skrattade döden i ansiktet och landade slutligen på Landvetter, helna och hållna.
Snipp snapp snut - så var sagan om klänningen, vänstertrafiken, bröllopet och englands landsbygd slut!
Kommentarer
Postat av: grude
alltså du är så himla skicklig på att sy! Jag måste nog gifta mig snart, måste en bli 2 eller kan jag göra det själv?
Postat av: Moa
Man kan göra´t själv. Jag skulle komma om du bjöd. Jag skulle fira dig som om det inte fanns någon morgondag.
Trackback
