Nr 619.
Nyårsöverraskningen ja. Den började med: Vinterkräksjuka.
Det var ett jävla tjat, kanske någon tänker, om vinterkräksjukan. Men jag vill flagga för den lilla detaljen att jag alltid trott att jag tillhört de immuna 20 procenten. Har aldrig upplevt det jag upplevde i helgen. Och det var. Det var. Äckligt. Och liksom. Ovärdigt.
När Lilla Tjocka dök upp hos mig på lördagkvällen var själva tömmandet av kroppen avklarat, och dess orkeslösa skal låg i soffan och feberbrann och hade ont i varje liten del. Märkligt, med tanke på att den inte fått i sig vatten på 24 timmar, så unnade den sig ändå att gråta en skvätt pga ont. Prioritera dina vätskeresurser hörru!
Nåväl, så när söndagmorgonen kom och vi skulle åka hade fröken Andersson knappt druckit eller ätit på några dygn. Hurra, sa kroppen och släpade sig ner i dushen. Dushade. Och var sedan tvungen att vila.
Så, från det här:
Via det här:
Till det här:
På inte skitmånga timmar.
Okok. Jag tog i. Och gick händelserna i förväg. Sorry. Så här gick det till egentligen:
Bil kördes fram och jag hoppade i. Eller, snarare välte ner i bilen. Allt för att uppnå minsta möjliga fysiska ansträngning. Sedan körde vi. Jag bad allra snällast om att få veta hur länge jag skulle sitta i bilen, så att jag skulle kunna veta hur länge jag kunde ställa in mig på att vila. Tre timmar. Tre timmar blev det.
Så körde vi. Vägen bar av mot Malmö. Och ja, tre timmar från Gbg till Malmö känns rätt vettigt. Men det visade sig att både jag och den bilkörande hade fel. För inte svängde vi av till Malmö, utan fortsatte upp på bron istället och hux flux var vi utomlands. Inte långt senare stannade bilen och jag befann mig exakt här:
Vid en tjock upplyst stenvägg. Om man tog några steg ifrån såg man att den såg ut ungefär så här på håll:
Och här skulle jag bo. I ett lagerhus fån 1700talet som blivit hotell. I Köpenhamn.
Så vi kröp in i vårt nya bo, med stuckaturer tjockare än soptunnor och fönsternicher en hel familj kan sitta i. Sen gjorde vi som man brukar göra: vi smög runt på stan, drack öl (inte jag) åt mat (inte jag) och gick sedan och la oss. I två dagar gjorde vi det. Och jag lyckades att inte kräkas en enda gång, samt avverkade vattenkonsumtionen för hela danmark.
Nåväl. Det blev nyårskväll och vi lufsade hemmåt till vårt hotell och förberedde oss för vad som komma skulle. Och det som komma skulle var en galamiddag med sisådär 300 andra. Långklänningar och vita dukar och levande ljus. Flera rätter samt en hel del vin skulle vi få i oss. Lite som vilken bamseklubb som helst, fast med finare dukning och mer alkohol. Vi lät oss snällt ledas.
Vi fick ett bord med massa glas och en möjlighet att spana in grannarna medan man rättade till skorna. Och vi fick champagne.
Vi fick flera långa rader av vita dukar och kandelabrar. Och en möjlighet att övervaka kvinnan i rosa bakom mig. En gammal, gammal tant festklädd till tänderna. Sittandes ensam. Hjärtat gick sönder. Och ja, vi fick: bröd. Och vin.
Vi fick en meny med åtminstone 6 rätter. Och vi fick vin.
Vi fick små smällkarameller med visdomsord som klippna ur vilken tonårsfliofax som helst. Och vi fick vin.
Vi fick intressanta samtal med varanda. Och vi fick vin.
Vi fick sällskap av några hundra långklänningsklädda pensionärer, kära par och italienare. Den ena finare än den andra. Och vi fick vin.
Och vi fick vin.
Sen blev klockan tolv. Vi fick vin. Med bubblor i. Och slocknade. Helt jävla packade.
Det var det hörrni. Sämre än så kan man ha det en nyår!
Och den rosaklädda gamla tanten? Hon fick sällskap framåt kvällen. Av den ensamma herren några bord längre bort. Bra början på 2013 för tanten. Och ja, för oss andra med.
Kommentarer
Trackback
