Nr 741.
Idag har jag fräst. Hela dagen.
Jag fräste åt min kollega.
Jag fräste åt kursledaren.
Jag fräste åt marknadsundersökningsmannen som ville marknadsundersöka mig.
Jag fräste åt fastighetsskötaren som i vanlig ordning inte ordnat det han lovat ordna.
Och jag fräste åt mig själv. För att jag fräste.
Den enda som kändes relevant att fräsa åt var marknadsundersökaren:
Jag: Men varför måste just jag svara?
Han: För att du är framslumpad av tusentals personer.
Jag: Men slumpa fram en annan.
Han: Det kan vi inte. Du har blivit framslumpad.
Jag: Men jag har inte tid nu, jag ska in i ett telefonmöte.
Han: Ja, men om inte du svarar nu så kommer jag fortsätta ringa dig varje dag tills du svarar. Jag föreslår att du tar tjuren vid hornen.
Jag: Du menar alltså att jag är tvingad att svara på dina frågor annars kommer du aldrig lämna mig i fred?!
Han: Inte tvingad, men... Det här är din chans att säga vad du tycker.
Jag la slutligen på. Jag hade min demokratiska chans att genom tvång få säga vad jag tycker om olika partiledare, men jag la på. Hejdå chansen till att säga vad jag tycker. Hejdå!
Kommentarer
Trackback
