LockyerFox

Det har inte varit den bästa av veckor. Min kille, Lilla Tidsoptimistiska Reklamaren, bestämde sig för att det var en god idé att ge sig själv en halv vecka, kvällstid efter jobbet, att röja ur, packa och flytta ifrån sitt 240 kvadratmeter stora hus och in i vårt 70 kvadratmeter lilla. Så. Reklamaren började. Och han röjde. Vind, tillexempel. Han kom hem klockan 03:00 om nätterna, steg upp 06:30 och åkte till jobbet, jobbade, åkte till skottek och packade, kom hem klockan 03:00. Osv. Så fick han feber. Och tappade rösten. Men tidsoptimist är tidsoptimist och på slutet inser även de att planeringen är skev och att ingen tid finns för vila. Så sista dagen, igår, kom han hem kl 05:00. Stupade i sängen. Steg upp, gick till jobbet. Jobbade. Jag ringde honom. Fick inget svar. Smsade. Inget svar. Hörde ambulanssirener över vattnet. Tänkte paniktankar om hjärtan som inte håller för vad som helst även man själv tror att man är Stålmannen. Tänkte att den här gången hade vattnet tagits över huvudet.

Så på eftermiddagen. Ett samtal. En trött och sliten Liten Tidsoptimist: Jag måste åka till sopstationen med soporna och jag har inte duschat på en evighet och jag vill fan bara hem och nu har feberjäveln kommit tillbaka igen! 

Så gick det några minuter. Nytt samtal: Jag kom och tänka på en sak! Jag satt här i bilen och tänkte fan vad synd det är om mig som måste åka till sopstationen och har feber och fan kämpat hela veckan, men så kom jag på; det är första gången jag åker till sopstationen för att jag ska flytta ihop med den jag älskar i ett hus jag bara kunnat drömma om! Jag kommer hem snart älskling!

Lilla T och jag är så lika i så mycket. Men optimismen, som håller i sig även efter en vecka med sammanlagt 12 timmars sömn, den delar vi inte. Lilla T är den glada. Jag är den tjuriga. 

Gissa vem som kommer leva längst?