LockyerFox

Efter det senaste halvårets pissigheter har min kropp bestämt sig för att ta upp mina paniksymptom. Förmodligen någon form av skyddsmekanism, men jag känner mig inte tacksam. 

Jag rodnar. Och jag rodnar. Och jag rodnar. Särskilt i situationer då jag inte borde rodna. Särskilt i situationer då rodnande gör mig misstänkt. Vem har gjort det här? Vem sa? Någon har! Moa rodnar.

Nu pratar vi inte en söt och klädsam rosa nyans som skymtar fram över kinderna, vi pratar panik som trycker upp genom hela kroppen och toppas med ett rödlila ansikte med svettpärlor som bryter fram på överläppen.

Kom fram till mig och säg Någon har stulit min klocka! Och jag lovar; Jag rodnar. Hjärtklappning. Tunnelseende. Världen försvinner. Svettas. Brinner. Panik.

Det räcker förresten med att jag känner mig instängd. Vetskapen av att om jag rodnar nu så kan jag inte dölja det. 

Och tro mig - jobbar man i en reception så är hela dagen full av sådana tillfällen. 

Till exempel; Gästartist från Amerikat ska stanna i Sverige över helgen och jag frågar vad den har för planer; inga särskilda - har du något att rekommendera? Nej inte direkt, svarar jag och rodnar. Och får tunnelseende. Och hör inget. Förutom hjärtat som BANKBANKBANKAR. Och paniken. Paniken. Paniken.

Tack kroppen. Tack för dina försvarsmekanismer. Du vet vad jag behöver.