LockyerFox

För två veckor sedan gick en vän bort. Alldeles för tidigt, alldeles för hastigt. 

Det har varit svårt att hantera. 

Förutom det uppenbart fruktansvärda i att en människa går bort för tidigt och lämnar sorg, saknad och ensamhet kvar, så har det varit svårt för mig att hantera att hon gick bort utan att vi hunnit sluta fred. 

Nu är hon borta, och det enda jag kan tänka på är vilken positiv förändring hon gjort i mitt liv. Och att jag aldrig sa det.

Hon är den person som, bortsett från föräldrar och syster, haft störst inverkan i mitt liv. Utan henne hade jag till exempel aldrig arbetat som regissör. Hon gav mig möjligheter, mod och självförtroende. Och hon har funnits i mitt liv sen jag var 16 år. De saker hon gjorde och sa till mig har varit helt avgörande för den person jag blivit idag. Helt. 

Men det vet hon inte om. För när vi skulle samarbeta skar det sig och vi lämnade varandra i irritation. Under året som gått har jag fått mycket insikter i mitt eget beteende och mina brister, och  en kväll i höstas satt jag inne på hennes Facebook och tänkte att jag skulle skicka ett mail. Förklara att jag förstått mer om min del i varför det inte fungerade, att jag är ledsen för de delar där jag brustit. Sträcka ut en hand. Men så hittade jag inte formuleringen jag sökte, så jag skickade inget mail. 

Och nu är hon borta. Och det gör vansinnigt ont att hon gick bort utan att veta hur tacksam jag är att hon funnits i mitt liv.