Nr 870.
Just det ja, vi skulle ju summera det sista om maskeradbalen! Var var vi någonstans...? Jo, jag tror vi var vid glittringen. Jag glittrade varsin reseflaska till våra bussåkande vänner att få vid påstigningen. En liten föraning om vad som komma skulle.
Jag glittrade, för att vara ärlig, allt jag kom åt...
Hemma på solvik stod lådor med öl och vin i alla hörn.
Och de fick nya etiketter...
... så klart!
Vi sprayade gråa lådor guldiga, liggande direkt på golvet - eftersom man får göra det om man köpt ett eget hus och vet om att man ändå ska byta ut det...
... och vi stämplade...
... rullade...
... samt lyckokaksnedlade...
... i små paket.
Lilla Tjocka Reklamaren kom hem och såg mina glitterflaskor ämnade åt bussresenärerna och sa: Mäh, kan vi inte ha sånna till fördrink istället!
Och visst kunde vi det! Så vi glittrade...
... 60 flaskor till.
Vi plockade ner olika saker från tak...
... och vi tackade vårat kloka beslut att köpa en bil det gick att packa i.
Vi bar...
... och vi kände oss ständigt som vårat piggaste och frächaste.
Vi åkte fler rundor och packade tillexempel in blommor...
... tills det slutligen var läge att börja fylla hissen som tog oss upp till...
... själva lokalen.
Då var det bara att sätta igång...
... och försöka skapa mindre av övergiventextillokalkänsla och mer av maskeradbalslokalkänsla.
Vi rullade in stolar...
... försökte hålla koll på kandelabrar...
... vek upp bord utan att klämma oss...
... och jobbade med det längsta långbordet vi varit med om.
Och tro det eller ej...
... men vi blev...
.... klara! Nåja. Relativt klara. Det fanns många darlings som fick stryka på foten under resansgång. Och sanningen att säga stod jag 7 minuter innan festligheten skulle börja och klippte till det sista på min klänning medan stresssvetten sipprade i armhålorna.
Vi hade, inte bara glittriga flaskor, utan även hjälp av fantastisk serverings/fix/styrauppsituationen-personal. Utan dem hade inget blivit vad det var.
Klockan fem i avtalad tid stod Anna Mogren redo med sin fiol...
... och bordet var dukat. Nu fick gästerna komma!
Och ja, det gjorde de! Det kramades...
... fotograferades...
... hälsades...
... och övervakades.
Det anlände rödfjädrade...
... vitmaskade...
... samt herrar i stiliga kostymer!
Man fick välja på fördrink eller ljusstake. För Peter var valet enkelt.
Det kom fler gäster! Närhelst vi tänkte nu har nog alla kommit, så kom det fler. De kom från överallt; Norge, England, Örebro, Iran, Nyköping, Uppsala, Boden, Frankrike, Ulricehamn, Borås, Stockholm... Och som vi kramades!
Det fanns de som passade på att göra sånt de trodde att ingen skulle se. Men vår fotograf, Emma Ekstrand, hon såg.
Det kom gäster med coola frisyrer!
Och så småningom änlände även de mindre familjemedlemmarna i familjen Andersson/Lidberg...
... tjusigt klädda från topp till tå!
Jag blev exakt så här glad när min vän Tomar dök upp!
Det åts oliver från blommande pinnar...
... och den ena var tjusigare än den andra.
Det kom syskon - som inte är syskon, men som har samma syskon och som aldrig träffats förut - som träffades för första gången.
Så inleddes Det Stora Minglet...
... och vår rädsla att alla skulle stå tysta i varsitt hörn och skrapa blygt med fötterna i marken...
.... försvann ganska snabbt.
Så vi minglade medan Anna spelade...
Tillslut hade mörkret fallit och vi kände magarna kurra. Så Lilla T och jag intog kung- och drottningpositionen uppe på balkongen...
... kallade till oss uppmärksamheten...
... sa några väl valda ord och pekade ut riktningen för kvällen.
Sedan sa vi skål och alla drack på kommando.
Det var dags att leta upp sin plats!
Magdalena fick sitt jämte Lilla Tjocka, men föreföll inte särskilt nöjd med sin placering och bröt ihop...
Äh, skoja bara - hon försökte bara få kontakt med Lotten!
Lilla T och jag höll ett tal.
'Och alla lyssnade uppmärksamt. Och så gjorde de, på de första 56 talen.
Sedan kände de nog att vi skulle låta maten tysta mun. Men vi ville tacka alla 74 som kommit dit, och vägrade ge upp - så då var det bara för våra gäster att stå ut tills alla var levererade.
Så vi började äta, och Anna - ja hon spelade.
Exakt så här långt blev vårt långa bord! Och den uppmärksamme noterar att Kvitten, tredje från höger, hade toppat sin utstyrsel med monockel! Fantastiskt!
Vi hade en allakommerintefåsmakaavalltmenallakommerblimätta-tanke med maten. Liksom stort och mycket och rejält och marieantoinetteöverdådigt.
Av de här bilderna att dömma skulle man tro att det var en köttfest vi bjudit in till. Det var det inte. Det vore ju tramsigt att duka borden fulla med kött när hälften av våra gäster är vegetarianer.
Så vi började helt enkelt äta...
Sen höll vi fler tal. I det här talet var jag känslomässig. Det kan man se på näsborrarna och ögonrbynen.
Men det kompenserade jag snart med att på ett coolt sätt vända ryggen till...
... och falla raklång framlänges med ölflaskan i topp.
Okok, de två sista bilderna la jag bara in för att min klänning syntes i helbild, det erkänner jag. Men jag hade ju sytt den själv goddammit, och det gick faktiskt åt minst fyra guldfärgsflaskor till kjolen. Vad ska det vara värt om man inte får visa?
Det fanns de som kom dit som katter...
... men som ganska snart...
... blev avkattifierade!
Min fina storasyster var på plats!
Samt ett stort gäng från Torpa!
Min kollega Smyckeskonstnären var tjusig med spetsmask och blå fjädrar i håret.
Så småningom blev det dags att sjunga födelsedagssången för dagens födelsedagsbarn. Alltså, dagens-dagens. Just DEN dagens. Vi sjöng, och den som fyllde år är den som sitter med huvudet skamset nerböjt. Det är så det är att fylla år - man ska skämmas.
Jag talade igen. Den här gången för en Torpare. Det kan man se på att alla runtomkring klappar och ropar. Så gör man nämligen när man är en torpare. Stöttar varandra, alltså.
Tomar bälgade öl...
... och Errol Flynn försåg sig av kalkonen.
Mitt i maten dök de här två upp. I vårt matkoncept ingick ostron även om ingen av oss vill äta dom. Och eftersom köket fick lite problem med att öppna ostronen kallades experthjälp in. När de väl kämpat en halvtimme med de små djuren kom de ut med dem på fat och väntade sig/begärde/krävde...
... att vi skulle...
... äta dom!
Eh, vi viftade med varsitt skal ett tag för att liksom ge intryck av att äta...
... och gav sedan tillbaka dem till experterna. Inget ostron slank ner i min mage, och jag tror de köpte mitt lur.
Kvällen fortsatte. Vi åt. Jag tror vi åt i 3 timmar. Åt och åt och åt. Och Anna spelade.
Eftersom varken jag eller Lilla T är någotvidare bra på att laga mat, eller för den delen hade TID att laga mat, så bad vi Din Deli om hjälp. De lyssnade på alla våra önskemål - och gjorde det mycket bättre än vi tänkt oss!
Lilla T fick present av sina arbetskamrater och puss från mig! Rätt bra kombo?
Tiden hade gått och Magdalena hade gaskat upp sig! Skönt att se.
Och när vi sedan var inne på vår tredje timma ätande...
... började vi nog bli rätt mätta.
Så vi skålade en gång till...
... och sedan posade vi...
... efter som tillfället liksom bjöd in till det.
Sedan vad det dags att ge sig på efterrätten!
Den bestod av socker...
... mer socker, kaffe och sprit. Som sig bör.
Högst upp i taket svävade stora ballonger. Yours truly hade fått inspiration från nätet och beställt hem jumbostora ballonger. De är inte så dyra Lilla Tjocka! sa jag och klickklick så var de hemma. Nej, ballongerna var inte så dyra. Men heliumet. Eh. Efter ha fyllt fyra stycken hade vi nästan ruinerat oss och insåg att den som har klasar med jumboballonger på sin fest är antingen milijonär eller en heliumpatron. Vi är inget av det. Så sköt vår darling rakt av och nöjde oss.
Avecen blandades med rödtjut som blandades med öl och snart var det dags för mig att sjunga min sång till Lilla T. Nervöst. Jag sjöng och Anna spelade. Och det gick...
... bra?
Utanför toaletten ringlade sig kön lång...
... men vad såg de egentligen som var så spännande? Hade de borrat upp ett hemligt hål in till toan och stod och tjuvkikade?
Aha! Det var bara spegling på gång. Tur! Tjuvkikande på toaletten leder gärna till dålig stämning.
Väl inne på dass kunde man hänga med det här gänget:
Tvätta händerna vid gravljuset...
... samt gnida sig mot fluffväggen.
När man kommit ut igen kanske ett nytt band hade gått på!
Och då kände man säkert...
... att det var dags för dans!
Och som det dansades!
Lilla T och jag smög upp på kung- och drottningbalkongen och smygkikade. Det verkade som att alla hade det ganska bra. Vi andades ut. Så myckt förberedelser, och så var vi liksom mitt upp i det - och det verkade ha gått vägen. Trots projektornfunkarfaninte-sammanbrott och varförihelvetekanvialdrigvarauteigodtid-ilska så verkade allt ha ordnat sig till det bästa. Så höll vi ett sista tal och sedan...
... var det några som tackade för sig...
... medan vi andra tog av oss skorna och la maskerna åt sidan...
... och fortsatte dansen tills natten blev dag.
Snippsnappsnut - så var sagan om maskeradbalen slut!
Kommentarer
Postat av: banana
och vad gjorde jag medan alla dessa härligheter ägde rum, jo jag befann mig på typ armlängds avstånd och grät på min arbetsplats för att jag inte fått FUCKING ledig! så ja, nu måste ni väl göra det en gång till??
Postat av: Moa
Att inte du var där var kvällen största skandal! Men visst kommer vi styra upp samma sak en gång till. Jajjamen. Absolut. Så klart. Det gör vi gärna. Jättegärna.
Trackback
