Nr 871.
Så Lilla T lydde uppmaningen och kom hem med nyklippt frippa! För det förtjänade han ett nytt litet paket.
Och i paketet?
Nya lappar.
Nu är det bara att vänta...
Och vänta, det gjorde han. Medan jag smidde ondskefulla (nåja) planer. Om jag skulle vara en superhjälte med en enda superhjältekraft skulle det nog vara att ljuga. Jag är så himla bra på att ljuga!
Vi skulle inte alls till Ingan och leka. Men vi skulle till Ingan och lämna av Andersson för en retreathelg hemma hos sin mamma. Det visste inte Lilla T förstås. Så Andersson och jag hämtade Lilla T utanför jobbet, åkte iväg och när vi parkerat utanför dörren sa vi: Då lämnar vi Andersson nu då. Lämnar? Sa Lilla T. Ja, lämnar.
Sedan dukade jag upp buffé i bilen och vi körde iväg.
Ända hit, körde vi!
Eller snarare, hit.
Där stoppade vi in Lilla T i ett skåp medan han avslutade dagens jobbaffärer: Nu ska jag vara på slott så nu tänker jag inte jobba mer, hej! Ungefär.
Sedan åt vi mat, hoppade i våra piddar och hängde här:
Tills vi slutligen stupade, här:
Dagen efter vaknade jag ensam. Var var Lilla Tjocka? Hade han tagit tillfället i akt och rymt?
Nejdå, han stod bara här...
... och spanade ut över ägorna.
Vi tog på oss våra kläder och bestämde oss för promenad. Lilla T tittade längtansfullt mot bordet där bollarna fanns. Sannolikt! och Yeah right! var uttryck som kom ur min mun när han föreslog att vi "kanske kunde spela lite senare?".
Efter att jag dödat alla förhoppningar om boll-lek vandrade Lilla T ut i ljuset.
Vi spatserade runt i regnet och tittade på vårt nya bo ur alla upptänkliga vinklar. Och funderade lite på vilka kriterier det finns för att ett hus ska få kalla sig slott. Inte verkar det vara tinnar och torn, i alla fall.
Sen kom vi in och jag var så nöjd med migsjälv att jag bestämde mig för att ta en selfie, bara för att upptäcka...
... att jag inte är någon ungdom. Undomar kan ta selfies. Vi över trettio verkar inte fatta hur man gör.
Vi la oss på sängen en stund, skulle bara lyssna lite på cdboken...
... och vaknade av ett kraftigt bultande på dörren två timmar senare. Utanför stod en man med sånt här:
Vi klev upp, blev champangade och snittade.
Vi klädde om och Lilla T frågade för 35:e gången: Inte ser jag väl SÅ gammal ut i mina nya glajjor?
Och jag svarade, för 35:e gången: Nej, inte SÅ gammal.
Sen åt vi. Alltså: Åt. 6 rätter. SEX rätter. Bah! Fick knappt plats i magen. Sköjde ner med viner. Frosseriet visste inga gränser. Inte vi heller.
När alla sex rätterna var på väg ner till tolvfingertarmen släpade vi oss långsamt...
... upp...
... för trapporna. Och skulle bara lyssna lite på cd-boken. Vaknade dagen efter till det här:
Sedan satt vi exakt här, så länge slottsägarna tillät.
Sedan sa vi hejdå till björnen...
... packade in oss i bilen och åkte hem igen.
Och med det sagt vill jag härmed dementera alla påståenden om att jag skulle vara bra på att ge bort paket som inte innehåller några presenter - även om presenterna jag ger bort kanske faktiskt inte är några presenter. Om vi ska vara ärliga.
Kommentarer
Postat av: Smhopperskan
Jag vill också vara ihop med dig och få överraskningar och sånt. *gnälligt och avundsjukt stön*
Postat av: Moa
Du får vara ihop med mig. Om du flyttar till Göteborg.
Trackback
