Nr 911.
Nej, det skrivs inte så mycket här just nu. Jag har inte tid. Jag har fullt upp med att gråta och känna mig värdelös. Det har, för att vara ärlig, blivit mina enda stora fritidssysselsättningar. De har tillockmed seglat så långt upp på listan att det puttat ner dricka öl till en andra plats. Skandal.
Och när man har gråtit varje dag i fyra månader är det hög tid titta sig i spegeln och erkänna: Jag är deprimerad.
Så är det.
Jag är deprimerad, hörni.
Var femte dag varknar jag dock med känslan av att det är lite bättre, och varje Var Femte Dag tänker jag ÄNTLIGEN, det är över nu. Nu mår jag bättre igen! för att vakna dagen efter med samma gråtiga ögon och meningslöshetskänsla i hjärtat som tidigare och med lite extra panik över att det faktiskt inte var över - den gången heller.
Men!
Jag är driftig i min depression. Hur ska jag lösa det, hur ska jag få det att sluta, vilken handlig kommer att göra att jag börjar känna lycka igen? Frågar jag migsjälv ungefär femhundra gånger om dagen. Jag ska hitta vägen ur det här. Jag SKA.
Hittills har jag provat:
1. Att köpa en alldeles för dyr finklänning över internet.
Resultat: Grät när jag öppnade lådan. Grät när jag provade klänningen. Hängde in den i garderoben och kan inte ens tänka mig att jag skulle orka klä upp mig nog för att ha på mig den någon gång den närmsta framtiden.
2. Att klippa mig.
Resultat: Ha! Ja, det gick ju så där.
3. Att hålla minen av att vara lycklig och på så sätt ge min själ lite utrymme att komma ikapp. Den har kanske bara halkat efter verkligheten. Jag BORDE ju vara lycklig.
Resultat: Tveksamt. Men det har i alla fall inte gjort mig olyckligare.
4. Att renovera hus.
Resultat: Ju mer vi renoverar desto värre blir det. Tanken: Jag kan inte ens känna mig lycklig när jag renoverar mitt hus, när ska jag då känna mig lycklig? dök upp, och den gör inte stressen mindre.
5. Att boka en två veckors resa till Barcelona.
Resultat: Oklart eftersom resan än ej är genomförd. Jag lägger dock allt mitt hopp om att något ska ske när jag är borta. Ett uppvaknade. En spricka i hinnan som ligger runt mig. Något som gör att jag kan komma åt mina känslor. De som är jag på riktigt. De som någon kidnappat och ersatt med sorg, tårar och en känsla av att ingenting någonsin kommer att bli bra igen.
Jag försöker helt enkelt ta till alla knep jag kan för att lura bort den eller det som tagit min lycka och mitt vanliga jag som gisslan. Det här ska jag reda ut!
Och ja, så är det ju drinkarna. Jag fortsätter att blanda drinkar. Och jag måste fortsätta göra det tills jag hittar tillbaka till glädjen jag kände när jag började.
Det har funnits tillfällen då jag rödögd och hulkande förklarat för Lilla Tjocka att jag inte alls vill blanda någon drink, inte vill dricka någon drink - men måste göra det. För om jag bara tvingar migsjälv att göra det så måste ju glädjen komma snart - eller hur? Jag kan ju inte bara ge upp. Då blir det ju aldrig bra?
Så ja, jag har storgråtit och blandat drinkar medan en orolig sambo hållt ett vakande öga över mig. Och ja, några av drinkarna innehåller säkert en viss mängd snor.
Men här är de, de jag blandat sen sist:
1. Sangria på St. Germain och vitt vin.
Läskande! Fruktig! Smarrig! Sangria är över lag rätt trist tycker jag, men den här. Den här!
2. Rose punch.
Det ser ju bra ut, eller hur? Men. Eh. Den innehåller vodka, rosévin och lemon sparkling water, vilket jag direktöversatte till typ ramlösa med citronsmak. Hade fel. Hoppas jag. Ingen kan väl tycka att något så äckligt är gott?
3. St. Germain, blåbär, basilika och Rose´champagne-drinken.
En liten upptäckt jag gjort är att de flesta drinkar där champagne ingår dödas av champagnen. Ta det varligt med den. Smaken tränger igenom mer än man tror. Samt att odlade blåbär inte smakar någonting.
4. Ah! Fläder och gin-drinken! Igen! Bara för att den var så god.
5. Jalapeno och koriandermargarita med extra snor.
Lite otippat förmodligen den bästa jag blandat. Koriander och jalapeno visade sig passa ruskigt bra i margerita. Även om lite mer styrka kunde önskas. När man väl petat bort fröna ur jalapenon så är hettan borta. Och hetta vill man ha. Juh. Den här var din godaste! sa Lilla T, och jag som var inne på dagen efter Var Femte Dag snurvlade ner i glaset och hulkade: Ja, den var faktiskt jättegod... Detta trots att det konstanta gråtandet skapat nästäppa som i sin tur gjort att jag max kunde känna 30% av smaken. Jag kan bara föreställa mig hur de resterande 70% var - förmodligen himelska! Prova, prova!
Det var det! Fler kommer, var så säkra. Det ska nog ordna sig det här ska ni se. Jag ska nog ordna det. Tillslut.
Och recepten? Hittar ni HÄR.
Kommentarer
Trackback
