LockyerFox

 

I tider av kris så går det lite fram och tillbaka: I helgen grät jag bara. Kom knappt upp. Kom knappt iväg till jobbet. Tänkte bara det blir måndag så jag får gå till min psykolog, bara det blir måndag... Gjorde ett skitjobb på jobbet och har världens mest förstående arbetskamrater som snällt städar upp efter mig. Någon gång ska jag återgälda. Så kom måndagen och jag träffade min psykolog som inte är någon psykolog utan kanske psykoterapeut eller samtalstearpeut men som i alla fall är den bästa jag någonsin träffat. Varför? För att hon inte sitter känslolöst och observerar mig medan hon ställer frågor. Utan för att hon lyssnar, engagerar sig och stöttar. Det behöver jag just nu. Och idag, idag känns det lite bättre. Klockan är snart halv två och jag har inte gråtit en enda gång än. Har tillockmed lust att göra något. Kanske träffa någon.

Så är det. Jag vet inte på förhand hur jag kommer må eller vad jag kommer orka med.

Så den här bloggen, vi tar det lite dag för dag va?