Nr 878.
Och på sistone?
På sistone har jag googlat rätt mycket på sånna här...
... blandat rätt många sånna här...
... karaokat rätt mycket med denna där...
... samt åkt en hel del bil med hon här.
Och vaktat mina favoritsysterdöttrar. Den ena mer skeptisk än den andra.
Jag har fått mamman att känna sig lugn och trygg genom att bara engagera dem i väldigt säkra aktiviteter...
... som inte innehåller några riskabla moment.
Vi har skrattat på verandan...
... och resonerat en hel del kring världsproblemen.
Somliga av oss, som i början av vaktandet började gråta när valpen kom nära, vågade vill kvällningen tillockmed hålla i kopplet.
I alla fall längst ut i kopplet. Om storasyrran höll längst in.
Jag har identifierat mig en hel del med den här bilden...
... men även med den här...
Jag har hängt ensam i det lilla huset i skogen MITT I NATTEN med en valp som ville prova barnstolen.
Och jag har fortsatt med min i tider av själsliga svårigheter låter man kroppen få det kroppen vill ha -teori.
Jag har tittat på när Lilla T lekt Jesus inför en Andersson som inte trodde sina ögon.
Och jag har varit med om att en av oss körde fast...
... i leran precis jämte stupet.
Och jag tackade mig själv för 2 saker:
1, Att det inte var jag.
2, Att vi har en annan bil som lätt drar loss den första.
Och som en bonustackning:
3, Att inte heller det här är mitt verk.
Jag har diskat exakt 26 flata tallrikar och exakt 16 djupa.
Jag har städat.
Och jag har sagt hejdå till min finaste ek.
Jag har fotat vårt hur före vi tog ner 19 träd.
Och efter vi tog ner 19 träd.
Jag har åkt på hundad kurs med Lilla T och Kidsen. Med varijerande framgång.
Och jag har skickat mms till min syster och fått svaret: "Mollie sa: Hon sa nog nej till hunden då." och därmed fått bekräftat hur min sägaifrån-min ser ut.
Och jag har hängt i solen på verandan med den här.
Jag har funderat över vem som ska ta hand om resterna av de 19 träden och kommit fram till att det förmodligen blir jag. Och Lilla T.
Och jag har insett att den här lappen...
... inte hindrar människor från att ge sig upp på den här bron, som lite otydligt hänger mitt uppe i luften på ett berg ovanför vår tomt.
Och jag har liksom väntat på att människor ska komma nerrullande. Och det väntar jag på fortfarande. Det känns mest som en tidsfråga.
Så det är vad jag sysslat med på sistone. Inga himlastormande spänningar och äventyr, men det kunde å andra sidan varit värre.
Kommentarer
Trackback
