LockyerFox

 

Syrran skulle på fest. Någon behövde vakta barnen. Vi gört! skrek Lilla T, Andersson och jag unisont. Och Lilla T och jag tittade på varandra med en nöjd blick som sa exakt så här: Då kan vi ju passa på och låna duschen...

Vi kom dit och vi hälsade på vaktningsobjekten. Vissa hälsade med mer engagemang än andra. Andersson med mest. Ett tag oroade vi oss för att hon glömt bort sitt ansvar som vaktare och trodde att det var för hennes skull vi samlats. Men efter att vi tagit henne åt sidan och pratat igenom situationen lugnade hon ner sig. Hon skulle vakta, det var inget snack om saken. 

Jag klev in i dushen så fort jag kunde. Och duschade. Länge och varmt. Löddrade in både öron och tår. Dushade så varmt att varenda blodkärl expanderade till dubbel storlek och lyste i lilarött genom huden. 

När jag klev ur dushen ville min storasyster passa på att ta en gemensam selfie. Hon tyckte att stunden var rätt. Alla tycker ju vi är så lika nu! Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att det var något annat det rörde sig om... 

 

 

Efter att min väna syster gett sig av tog Andersson sitt ansvar och tog ut de bägge vaktningsobjekten på promenad.

 

När vi kom in från promenaden kände Andersson att hon gjort sitt och Lilla T fick ta över. Matlagning! Det kokades makaroner, skars grönsaker och tillverkades en jättegod sås med kvarg, olivolja och balsamvinäger som största beståndsdelar. 

Efter vi fått i oss allt (ok, kanske blev det lite kvar av såsen) var det dags för lördagsgodisätning och filmtittning. Då steppade jag in! Den del av vaktandet som handlar om just godisätning är den delen av vaktandet jag gör bäst. 

Så förflöt kvällen, och de bägge vaktningsobjekten somnade slutligen som små grisar i sina sängar. 

Andersson, Lilla T och jag trippel-highfivade och klappade varandra på axlarna över vårt goda samarbete och våra perfekt kompletterande arbetsinsatser. 

Nästa dag vaknade jag upp till följande sms:


Snipp, snapp, snut - så var sagan om barmvaktstrion slut!