LockyerFox

Nr 939.

 

Förra helgen bestämde jag mig för att kakla golvet i vår inglasade veranda med marrakesch-kakel som tydligen är skitsvårt att kakla. Det var det inte. Men det tog tid. Och gjorde rätt ont.

 

 

Jag bestämde mig även för att skrapa och måla de gamla utemöblerna vi köpte, och tänkte att det skulle gå ganska snabbt. Det gjorde det inte. Det tog tid. Och två skrap in i skrapningen kom minnet över mig att jag ju faktiskt HATAR att skrapa och måla. HATAR. Jag blir ARG. Och FÖRBANNAD. Så jävla PROVOCERAD. Varför vet ingen, men det blir jag.

 

 

Snickarna hade kommit halvlångt med dropp-panelen och Lilla T fick ont i magen. Det ser ut som ett såntdär åttiotalshus med hälften tegel hälften trä! ylade han.

 

 

Jag fick be honom att andas i fyrkant och googlade ännu en gång upp vår inspirationsbild för att lugna: 

 

 

Det kommer inte bli så himla åttiotaligt när det är klart!

Sen blandade jag camparidrink som faktiskt var rätt god. Drinkar med äggvita i brukar lukta rätt läbbigt, men den här ville inte bara ha äggvita i sig, utan även sockerlag och när man skakeskakar äggvita och sockerlag ihop blir det rätt smaskigt sött.

 

 

Dagen efter var det en skitstor dag. Mollvig skulle springa Kretsloppet och Moster Moa fick äran att vara den som sände av henne vid starten. Mimmi och Ella skulle ta emot vid mål.

Skicka iväg henne, heja och gena över torget för att hinna till målet i tid, var planen. 

Men när startpistolen avfyrats, Mollvig satt av och sprungit si sådär 20 meter, så stannade hon, vände sig om och kollade var jag var. HEJA MOLLIE! skrek jag och viftade med min Mollie-flagga, Och hon sprang! i tjugo meter till, tills hon stannade. Och folk sprang förbi, och hon såg inte mig, och hon blev orolig. Och jag insåg att det var en helt annan grej att springa nu när det var folk överallt och man inte såg en enda som man kände igen, än vad det varit härom dagen då Mollvig och Ella och Mina gått banan tillsammans.

Så; skulle MonsterMollvig springa, så krävdes det att hon såg MosterMoa vid sidan av. Så jag satte av. Sprang mitt fortaste genom folkmängden, knuffade undan farbröder, hoppade över barnvagnar, sprang om alla de andra mammorna som en efter en gav upp och fastnade i folkhavet. Hade Mollvigs tofs långt där framme fastnålad i synfältet och varje 20 meter som hon saktade in och började titta efter mig sprang jag snabbare, hoppade högt, viftade med flaggan och skrek HEJA MOLLIE! H E J A M O L L I E! Så att hon såg mig, kände sig trygg och satte fart igen. Eftet 400 meter (en hel evighet) var vi i mål. MonsterMollie var glad, pigg och stolt. MosterMoa var desto rödflammigare och svettigare. Pennkjolen satt uppe vid midjan, och min svala look med min tjusiga frisyr var inte vad den en gång varit.

 

 

Mollvig fick medalj. Guldmedalj. Den beundrade vi en god stund medans vi fikade. Alla var imponerade, alla ville se. 

 

 

Min syster kämpade med stolthets-tårarna. Jag spelade såklart cool, men grät en skvätt i bilen på vägen hem när ingen såg. 

När jag torkat tårarna stannade jag på vår favoritantikivetsaffär för att titta på saker vi inte har råd med. Men så hittade jag den här. OCH den var billig. What? Hur kan det ens hända?

 

 

Så den fick följa med hem.

 

 

Och den fick klä sig i sånt vi gillar.

 

 

Och den trivdes nog rätt bra.

 

 

Sen fick den med största sannolikhet syn på resten av miljön runtomkring sig och kan inte annat än att ha blivit lite stött. Den stod ju faktiskt i ett smutigt kaos. Det var inte värdigt. Det fanns inte en enda golvyta runt den som inte såg ut så här:

 

 

Sen kom kvällen och jag blandade drille med ingefära och chili som blev sjukt god.

 

 

Och efter det; en med lime och chili som inte alls blev god.

Den uppmärksamme noterar även att jag laddat ner ett nytt bildredigeringsprogram som jag inte hanterar.

 

 

Men ni får hålla ut. En dag kanske jag lär mig.

Jag lagade middag till han den där som jobbat 16 timmar det senaste dygnet, och 16 timmar dygnet innan dess.

 

 

Och vi åt det på golvet i den forna så tjusiga systugan, där vi alla numera sover, äter och jobbar.

 

 

Dagen efter drack jag kaffe, läste tidning och njöt av utsikten. Den var ljuvlig.

 

 

Ja, alltså: Så länge man inte bestämde sig för att titta åt vänster:

 

 

Eller åt höger:

 

 

Men rakt fram gick bra. Rakt fram är det fint.

Sen gick det en vecka och jag jobbade och när jag kom tlllbaka hade det hänt rätt mycket med huset.

Det hade blivit åttiotalspanel på båda utbyggnaderna:

 

 

Och snickarna hade tagit ner panelen på den gamla delen av huset och under panelen upptäckt...

 

 

... en...

 

 

...dörr! Som ledde in i ingenstans. Och lite ruttnande balkar...

 

 

...och det faktum att det inte fanns ett uns isolering i våra väggar. Inte ett endaste. Det här är vad som bjöds. Vi har alltså bott i ett hus med lika isolerade väggar som i en lada - fast med tapeter på insidan. Inte konstigt att vi frusit. Inte konstigt att elräkningen höll på att störta oss. Och jättefestligt att vi trodde att köpa energiglas och sätta in i fönsrena skulle göra att värmen hölls inne.

Sen öppnade de väggen i vardagsrummet för att sätta in försterdörrarna, tog upp golvet och såg samma sak där: Två lager plankor skiljer oss från minusgraderna. 

 

 

Sedan kom spisen! Spisen vi köpte härom helgen. Och den var...

 

 

... hur jäkla...

 

 

... fin...

 

 

... som helst!

 

 

Här ska eldas! Som om det inte fanns någon morgondag.

 

 

Sen blev det söndag och snickarna jobbar inte på söndagar, men hålet i väggen var fortfarande ett hål och jag som inte fick plats i gäststugan skulle sova i vardagsrummet. Så jag fick isolera. Och skratta du, men det blev ju uppenbarligen det bäst isolerade rummet i hela huset. Nästan varmt.

 

 

Men innan vi gick och la oss blandade jag en fikon och timjan-Manhattan. Rätt äcklig.

 

 

Dagen efter hade det gått tillräckligt lång tid för fogning. Så jag fogade.

 

 

Och jag målade utemöblerna en vända till. 

 

 

Sedan tog jag en skogssväng med Andersson, och den av oss med sämst konsekvenstänk hade i vanlig ordning inga som helst problem med att kasta sig med öronen före ut för Rasbranten. Själv tvekade jag lite.

 

 

När vi kom hem spikade jag en och en halv vägg pärlspont i tvättstugan.

 

 

Och nu? 

Nu är jag slut som artist. Och får en Moscow Mule på tvättstugegolvet, och ska snart, snart, alldeles snart gå och lägga mig på soffan och sova tillsammans med min hund och de två mössen som gärna är uppe sent om nätterna. 

 

 

Tack och godnatt. 

 

Moa! Jag tycker du ska satsa på att skriva en bok.....eller fler. Din underbara humor och ditt sätt att formulera dig är oerhört underhållande. :) Fundera på saken iaf! ;)

Kramelikram

Tack! Vad uppmuntrande skrivet! :)
Jag skulle vilja skriva en bok, och jag har funderat på det. Men jag har inte hittat någon historia att berätta ännu. Men så fort den kommer, så kommer jag skriva ner den. Ser fram emot det!

wow alltså vad grymma ni är! vi är ju i husletartagen big time nu och försöker väl hitta nåt som kanske inte kräver riktigt samma omfattning av upprustning men ser lovligt inspirerande ut och jag måste få komma på studiebesök och idébollning när det blir dags, lova det!

Snälla hitta ett hus i närheten av Ulricehamn! (Då kan vi säkert locka hit simhopperskan oftare)
Du är så sjukt välkommen på inspiration! Med största sannolikhet kommer vi kunna inspirera dig till att köpa en nyckelfärdig bostadsrätt ;)