Nr 1048.

 
Så Andersson har fått kli. Kli är ju sällan en bra grej, särskilt inte på en hund. De kliar ju så gärna sönder där kliet sitter. Andersson inget undantag. Så det blev dags för vetrinärbesök. Lilla Helikopterpiloten anmälde sig frivilligt, vilket kan ha något att göra med att han sist han var där råkade gå förbi sköterskornas rum samtidigt som de kommenterade vilken trevlig hund Andersson var - och vilken trevlig ägare Andersson hade, fnissfniss. Eftersom den som åker in med hunden även är den som får betala hade jag inget emot detta något dyrköpta fiske efter komplimanger. 
Nåväl, själva besöket gick strålande. Den årliga vaccinationen togs och Andersson blev undersökt. Och hon fick beröm; God fysisk form. Bra klor. Fina tassar. Mycket bra päls. Fina tänder. Och ovanligt fina proportioner. 
Jag blev orlimligt glad över att höra detta. Liksom stolt. För en vet ju inte om man gör rätt. Hunden själv kan ju inte berätta. Nu har ju jag inget med hennes proportioner att göra men att få beröm för det andra, det som kan påverkas av kost och motion, är ju det närmsta en kommer en bekräftelse på att man gör rätt. 
Nåväl; kliet. Vi fick inget svar, såklart. Utan bara massa testning av olika mediciner. Låt oss titta närmare på dem:
 
 
En att hälla i örat (Vilket såklart gick jättebra. Att fylla örongången på en hund med vätska är såklart en baggis.), en att lägga i maten, ett schampo, samt ett medel att spruta i hennes nacke mot allsköns paratister och maskar. Vilken typ av maskar? undrar du. Ptja...
 
 
Piskmask, spolmask, hakmask bland annat. 
Och. 
Hjärtmask. 
Ska vi prata lite om hjärtmask?
Nej. 
Det ska vi inte. 
Vi ska lägga undan den här förpackningen och glömma att ordet hjärtmask någonsin ens passerat genom vårt medvetande och om kliet inte upphör omedelbart skickar vi hunden till avlivning i rent förebyggande syfte. Det är exakt vad vi ska göra.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0