LockyerFox

Jepp, jag klättrade längst upp i garderoben och plockade ner lådorna med sommarkläder. Plockade undan de som var mest höst och hängde fram de kalla, färgglada. 

För nu är det sommar? 

Absolut inte. 

För att jag inte vill missa glädjen med att plocka fram mina höstkläder när hösten äntligen återvänder igen. 

Sommaren är, om ni frågar mig, rätt värdelös. En enda lång, kall, väntan på att det där varma, ljuva, ögonblicket vi minns från vår barndom ska infinna sig. Att vi ska vara sådär komplett lyckliga, gyllenbruna, semesterlediga, vittlinne-klädda i den varma solnedgången där vi skrattande sitter på en klipphäll och äter en god men avslappnad måltid med våra vänner. 

Det ögonblicket.

12 månaders iskall väntan för att just det ögonblicket ska infinna sig. 

Men så kommer det inte. 

För i verkligheten har någon hemorojder och vill inte sitta på en klipphäll, någon har ännu inte insett att separation är enda utvägen och sprider stämning som gör alla andra obekväma, vinden ligger på i ryggen och någon kommer vaknade urinvägsinfektion, en tog överansvar för maten och är trött, utarbetad och ledsen för att ingen annan hjälpte till, någon blir i vanlig ordning för full och oförskämd och gör någon annan ledsen. Någon knäpper en bild och lägger ut på insta, och när månaderna gått och vintern är som mörkast går man tillbaka och tittar på bilden och blir lurad av det gröna frodiga och hemorojder, separationer och utmattning glöms bort i ett huj och tanken kommer: Där! Där var vi verkligen lyckliga. 

Och så börjar längtan om igen. 

Men hösten! 

Hösten håller vad den lovar. 

Det blir kallt, och kylan är inget misslyckande - den är väntad. 

Man får elda. 

Man får stanna inomhus. 

Man får öppna sin låda med undanstoppade tweedkläder och vira in sig i ull. 

Och man väntar sig inte att 12 månaders intensiv längtan ska gå i uppfyllelse.