Nr 767.
Ni minns med allra största sannolikhet den här lilla raringen? Det jag inte berättat för er är att jag beställde den. Japp. Alldeles för dyr och alldeles för liten. ALLDELES för dyr. Men jag hade ett väldigt bra tillfälle att använda den på. Och jag hade just fått lönehöjning. Så jag dealade med migsjälv och tänkte att jag är ganska haj på att klippa och klistra säkert kan lägga ut den i midjan och faktsikt förtjänar den. Och jag beställde.
Och väntade. Och väntade. Och fick paketet med den andra klänningen jag beställt samtidigt. Och väntade. Och väntade. Och datumet för användningen närmade sig. Och jag väntade. Och kontaktade försäljaren. Och fick svar. På väg. Och väntade. Och väntade. Och datumet kom. Och datumet gick. Och jag väntade inte mer. Bara irriterade. Dyr jävla förliten klänning som inte ens dyker upp i tid. Så idag, drygt en månad senare ligger ett brev på min dörrmatta. En avi. Med en tullavgift. Som jag hade glömt bort. Dyr jävla förliten klänning som inte dyker upp i tid med en tullavgift som skulle kunna mätta en hel familj i ett år.
Det var bara att bita i det sura och gå och hämta ut. Och betala.
Öppna, öppna...
... dra, dra...
... dra, dra, dra...
... vända, vända...
... och få fram något vitt och extremt skrynkligt.
Hålla andan. Hoppa i. OCH TRO PÅ FAN?
Den passade.
Min midja verkar ha en extrem stretchförmåga och krympte i ett huj de tio centimeter som krävdes av den. Jag fattade inget. Och väl på insåg jag vilken jäkla klänning jag köpt. Fick lite svårt att andas. Hämtade underkjol, bytte skärp och undrade hur, HUR, jag ska kunna kommunicera för omvärlden vilken fantastisk skapelse som nu finns i min ägo? Hur gör jag det bäst? HUR GÖR JAG DET BÄST? Hur ska jag få er att förstå?!
Jag ställde mig på tå och höll ut kjolen för att ni ska förstå.
Jag körde en bild över axeln för att ni ska förstå.
Jag klättrade upp på en stol för att ni ska förstå.
Jag försökte ta kort på kjolen stående på stolen för att ni ska förstå.
Jag hukade mig på stolen för att ni ska förstå.
Jag körde enbestämdhandimidjan för att ni ska förstå.
Jag tog en närbild på broderierna för att ni ska förstå.
Jag körde en bild under armhålan för att ni ska förstå.
Och jag tog en såhärserdetutuppifrånnärjagsitter för att ni ska förstå.
Förstår ni?
Jag tror inte att ni förstår.
Den senaste halvtimmen har jag andäktigt skridit genom hallen-vardagsrummet-sovrummet-hallen-vardagsrummet-sovrummet och lyssnat till prasslet. Jag har en klänning som prasslar! Som det står om i böcker! Klänningar i böcker prasslar alltid. Underkjolarna gör det. Jag har en sån. Från femtiotalet.
Nu återstår bara den hemska frågan om när jag ska använda den. Det är en fråga som ännu inte har något svar. Just nu känns det som en bisak.
Ps. Om ni inte hör något av mig på ett tag beror det på att jag kommer ha fullt upp med att spegla mig. Ds.
Kommentarer
Postat av: banana
har hört att det kommer en födelsedag, har hört att det kommer en inflyttningsfest har hört att det är sommar....
Postat av: Moa
Du har en poäng...
Trackback
