LockyerFox

Har köpt något via telefonförsäljare för första gången i mitt liv. 

Jag tror mig ha köpt en prenumeration på en tidning jag gillar. 13 nummer för det skamlöst låga priset av 395 riksdaler. Men vi får se. 

Av mina fördomar att döma lär jag även ha beställt en liten elefant, livstidsanvändning av kontaktlinser, en årsförbrukning av kaffe, samt lovat att betala för det hela med min själ. Med största sannolikhet har jag nu ingått i ett djävulens avtal som jag aldrig kommer ta mig ur och som i slutändan kommer tvinga mig i personlig konkurs. Med största sannolikhet.

Återkommer i ämnet. 

 

Dessa tre tidningsomslag provocerar mig orimligt mycket: 

Färgstarkt vitt matbord. 

Färgstarka vita stolar. 

Färgstark furufärgad stol. 

Orimligt provocerad blir jag. Orimligt. 

Varför? 

För att det är människor utbildade inom journalistik, men ett brinnande intresse (förmodligen även utbildningar) för inredning och design som skrivit bildtexten, samt spånat fram dessa kreativa och unika tidningsomslag. Det är inte min hund. 

Och då är det fan inte ok. 

 

Nej, jag är inte redo att prata om fjällvandringen ännu. Men låt oss säga såhär: mina hälar är fortfarande så svullna att anklarna inte syns.

Samt att exakt så här ser en fjällvandring inte ut: 

 

Den ser snarare ut så här:

 

Man vaknar i ett fuktigt och kallt tält efter att ha legat och gråtit större delen av natten för att man är så genomkall, knappt får på sig skorna eftersom fötterna gör så ont och VET att man måste vandra 1,7 mil i regn och motvind uppför ett berg för att komma fram till en fjällstuga och värme. Och detta på tid, eftersom mörkret väntar runt knuten. Och ingen vill bli fast i mörkret. Så man rusar fram.

Fjällvandring är att stanna för mat enbart när man är så hungrig att man gråter, samt att rationalisera bort kaffe och fikaraster eftersom man inte hinner. Att vandra i fjällen är att i högt tempo forcera naturen utan att överhuvudtaget hinna uppfatta vad som finns runt omkring en.

DET är fjällvandring.
Kul grej.

 

Senaste fyndet var den här lilla armhålssniffartaxen. Totalt värdelös. Superelektrisk i 100% syntetmaterial. När jag såg bilden tänkte jag: Men så noppig är den väl inte i verkligheten? Fast jo. Exakt så noppig är den i verkligheten.

Rätt värdelöst. 

Men för 60 spänn kan man överleva det. För 500 spänn hade man fått förhöjt blodtryck. 

 

Under mitt rika yrkesliv har jag noterat att människor, hur ovilliga de än varit att tillala en tidigare, alltid känner ett trängande behov av att prata med receptionisten den dag de blivit sjuka. Människor som tidigare haft svårt att ta ögonkontakt eller för den delen pressa fram ett hej hänger sig i förkylningstider gladeligen över receptionsdisken; snörvlar, nyser, hostar och berättar om exakt alla symtom de känt av de senaste dagarna. 

Följdaktligen ligger nu denna deltidsreceptionist nedbäddad med feber och jävla massa snor exakt 4 dagar innan hon sa åka iväg på fjällvandring och upplever en menblifrisknuförhelvete-stress i orlimliga mått. Överdoserar Kan-jang och dricker så mycket ingefära-citron-honung-cayennepeppar te att det i princip tränger ut ingefäre-kvistar ur porerna.

 

Bli frisk nu förihelvete kroppen. Bli frisk.

 

Igår firade vi det faktum att vi varit sambos och Solvikbor i exakt två år. Mig förvånade det eftersom jag trodde det var tre år, trots att det känns som fyra. Nåväl, tvåårsfirandet gick till som följer; 

En av oss jobbade. 

Ett kungligt firande, om ni frågar mig. 

... gräva upp, rulla fram, tippa ur och kratta på plats 9 vändor matjord. 

17. 

17 vändor.

Om jag är imponerad av mig själv? 

Omåttligt. 

Om jag har ont i min kropp? 

Orimligt. 

Hyfsat.

 

Något oväntat som faktiskt hänt den här sommaren är det här:

 

Min hund har varit på camping-utflykt med människomosterMina hela helgen. 
Jag har jobbat 13 timmar per dygn i 7 dagar. 

Känslan av att ens hund har ett rikare liv än vad man själv har är såklart underbar.  

 

 

Den här pälsen har under sommaren flyttat från en garderob i Holmsund till en garderob i Ulricehamn. Med största sannolikhet har den hängt i garderob åtminstone de senaste 15 åren. Den är mjuk, den är fin i modellen, den sitter som en smäck. Men den är päls. 

 

Jag är kluven eftersom jag gillar den och den är fin, men jag gillar inte vad den säger. Jag gillar inte dödandet av djur, men å andra sidan var det åtminstone 60 år sedan djuren ifråga bragdes om livet och kanske morden är preskriberade?

Nej, jag vet inte. Så jag har sammanställt några frågor: 

 

* Kan jag med gott samvete använda den eftersom den är vintage eller uppmuntrar den till ett pälsmode som på sikt uppmuntrar till tillverkandet av nya pälsar?

* Är användandet och inhandlandet av päls värre än ätandet av kött? Dödas djuren blodigare, behandlas de som levande sämre?

* Är användandet och inhandlandet av päls värre än användandet av skinn och mocka? Eller är det själva rikemans-grejen och fåfänge-grejen som gjort att just päls utsetts som det värsta av det värsta i djurplågeri?

* ELLER är det själva grejen att djuren som används är fluffiga och söta, och människan sin vana trogen därför tycker mer synd om dem än om de djur som inte anses söta, och därför fördömmer pälsbärande mer än köttätande och skinnskor?

* Är det inte egentligen mer försvarbart att ha livet av djur för att sedan använda deras hud och hår som kläder i två generationer än att mala ner deras kropp till köttfärs som man råkar glömma i kylet och sedan kastar bort för att den blivit luddig?

 

Dela in er i smågrupper och disskutera!

 

 

Ok: Sommaren. Som inte blev. 

Säg nu inget annat än att det var förjävla kallt, trist och regnigt - för det var det. Och denna vecka, min jobbvecka, lyser solen. Det är såklart jättekul för alla som kan vara utomhus. Och kul för mig eftersom jag är så extremt bra på att glädjas med andra. 

Men! Vi fick exakt fyra varma dagar i början på sommaren, och då upplevde jag tre kvällar av ljuvlighet, de såg ut exakt så här: 

 

Min syster och vän tog med sig Andersson för en weekend i skogen. Paddling, tältning och sånt. Jag skickade med ovanstående uppmuntrande bild, och har sedan dess inte hört ett ord ifrån dem. 

Nåja. 

De klarar sig nog. 

 

 

Orkar inte med nån renoveringsuppdatering, orkar ni det?
Nä, precis vad jag tänkte. 

Allt jag vill säga är att under sommaren har sånt som var träfärgat (obs; det var aldrig gulmålat) blivit falat. På ett rött vis. 

 

 

Förutom sånt som sitter runt fönstrerna, det har blivit....

 

 

Mina fans undrar varför jag slutat blogga. 

Mina fans undrar varför jag slutat blogga. 

 

Det här var ett fyndigt vis för mig att säga att min syster undrar varför jag slutat blogga, eftersom min syster heter just Mina. 

 

Har jag slutat blogga?

Det vet man inte. 

Det bara kändes lite trist ett tag. Jag kändes lite trist ett tag. Vi får väl se om jag blir roligare framöver. 

 

 

Exakt hur ser man ut när man blivit lämnad i bilen i tio minuter och då passat på att mumsa i sig en dounut med rosa glasyr trots att man visste att man inte fick?

Exakt så här:

 

 

Tydligen var det någon, någonstans, som hade en orm som husdjur. En rätt stor och i de flestas ögon rätt farlig orm. Tydligen la denna någon upp en bild på internet där ormen låg raklång jämte sin ägare. Tydligen skrev ägaren något i stil med: Titta, ormar är jättemysiga husdjur, min orm älskar att ligga jämte mig och mysa! 

Tydligen svarade någon i kommentarsfältet: Den myser inte, den mäter dig. 

Mäter som i mäter och ser om människokroppen kommer få plats i ormkroppen. Huruvida det är någon idé att försöka käka upp människan eller inte. 

 

Efter den nya vetskapen har stunderna då Andersson kommit och lagt sig på det här viset för mys känts en aning besvärande: 

 

 

När jag träffade Niclas var han vuxen, så vuxen att han byggt sitt eget hus. Huset var fint. Jättefint! (Och öppenplanlösligt. Vilket var döden.) Men något av det första jag minns med Niclas är att han sa att han egentligen, e g e n t l i g e n, inte ville ha ett nytt hus utan ett hus med dörrar som andra människor öppnat och gått genom. Ett hus med historia.

Så gick det nått år och vi köpte Solvik.

Och Solvik har dörrar som öppnats av andra.

Och Solvik har historier.

Solvik har nämligen varit sommarcafé, och nästan alla ur den äldre generationen har historier om räkmackorna (läs: hångel och flirtande) på café Solvik. Det var nämligen dit man åkte för att hooka upp med en date, det var där man smög iväg och hånglade i buskarna, det var där man spände käkmusklerna och satt i sin snyggaste vinkel och hoppades att det skulle imponera på brudarna vid bordet jämte. MS Sylvia körde som en skottspole fram och tillbaka över sjön och transporterade cafébesökarna mot räkmackorna (Ja, alltså, det serverades räkmackor ochså. Det var inte bara ett kodord för hångel.)
En snabb googling på MS Syliva Solvik gav den här bilden, och ser ni; vår stenpir!

 

Det där hörnet jag pratade om, som jag trodde skulle bli det bästa hörnet, men som N tjurade över eftersom han ville ha en dörr där fönstret är, minns ni det?
Om ni inte minns så är det det här hörnet;



Och det har visat sig att hörnet ÄR bra. Och kan användas till så många olika användningsområden.
Om dagarna kan man salka sig i skuggan samtidigt som man äter upp så många jordgubbar man klarar.




Man kan även använda det till att luta sig tillbaka i, doppa en morot i dipp och tänka på hur skönt det känns att kunna njuta av ljuvligheten. Förra året kunde jag inte njuta av någon ljuvlighet. Förra året var allt bara ledsamt. Man kan kasta vilken ljuvlighet som helst på en deprimerad, men den kommer ändå inte se den. Den har fullt upp med att hantera annat. Men nu, i år, mår jag bra. Och kan njuta. Och kan njuta av att jag kan njuta. Dubbelt upp. Och jag dubbel njuter i hörnet.




Och när man väl fått den påfyllningen får man faktiskt lugna sig lite, för den drinken är så himla stor. Den får man suga på ett tag medan man chipsar, läser och njuter. När man är klar med det kan det hända att kvällen är natt och att det är lite för kallt, till och med för hörnet.

 

 

Då får man gå in. Sedan kan man vakna nästa dag, och göra om alltihop igen.

 

Vet inte om det här med att pendla 10 mil till och 10 mil från jobbet var en så himla god ide' trots allt. Sannolikheten att jag ska sluta mina dagar som vilken grävling som helst verkar bli större för varje sömnig bilresa som går. 

Lista på anledningar till att det är dags att sluta regna:

1. Jag har köpt färdiga gröna saker och gömt dem i jord.

Slut på lista.